KONTRAFAKTISK. “I Julia och Paul – En försommarberättelse lämnar Fröberg Idling vår blodiga historia bakom sig och tar steget in i en kontrafaktisk verklighet.” Carolina Thelin recenserar Peter Fröberg Idlings senaste roman.
Julia & Paul – En försommarberättelse av Peter Fröberg Idling
Natur & Kultur (2017)
Peter Fröberg Idling har gett ut tre böcker under eget namn. Trots skilda genrer har de mycket gemensamt tack vare författarens förmåga att både skriva skönlitterärt om historiska fakta och göra fiktionen autentisk. Och inte minst: alla tre skärskådar kommunistiska samhällen vars diktaturer på intet sätt är mer humana än deras fascistiska spegelbilder.
Med dokumentär prosa i debuten Pol Pots leende söker Fröberg Idling svaret på varför omvärlden inte reagerade när Pol Pot utrotade miljontals människor i Kambodja. Med romanen Sång till den storm som ska komma berättar han om tiden just innan Röda khmerernas maktövertagande via triangeldramat mellan den unge Saloth Sar, sedermera Pol Pot, hans vedersakare och kvinnan de båda åtrår. I Julia och Paul – En försommarberättelse lämnar Fröberg Idling vår blodiga historia bakom sig och tar steget in i en kontrafaktisk verklighet.
Liksom i Sång till den storm som ska komma är berättelsen uppdelad så att huvudkaraktärerna får var sin version av vad som sker. Det börjar med Julia. Hon är hemma med sina två små barn i lägenheten i Stockholm. Sedan barnen kom har hennes umgängeskrets minskat och hon känner sig ofta ganska ensam. Hennes man Paul är på hemligt uppdrag i flottan, det är försommar i ett sorts omodernt nutida Sverige som sedan revolutionen 1917 är en kommunistisk stat. Den lilla familjen är trogen sitt land och dess regim. De är sanna patrioter, tror på alla vackra ord om rättvisa men under den här våren har greppet hårdnat. Helikoptrarna flyger över husen, razziorna ökar, du kan aldrig vara helt säker på vad din granne tycker om dig.
När Julia träffar den nyinflyttade Kata, en kvinna med oemotståndlig utstrålning blir de snabbt vänner trots att Kata hasplar ur sig saker som låter kontrarevolutionärt i Julias öron. Och då Kata föreslår att de ska starta en samtalsgrupp tillsammans med några andra kvinnor tar hennes liv en ny vändning. Hon har det så trevligt att hon blundar för det hon kanske egentligen innerst inne anar – att samtalsgrupper inte är så harmlösa som de låter.
För Paul är dagarna händelselösa. Han sitter fast på en ankrad båt där besättningen väntar på att “vetenskaparna” ska bli klara med, ja det vet man inte. Det är mycket konfidentiellt. Paul sover dåligt, han är rastlös och tar tabletter för att kunna slappna av. Samtidigt får han ett behov av att ta reda på vad vetenskaparnas uppdrag går ut på. Möjligen är han alltför nyfiken för sitt eget bästa.
Jag fängslades inte alls av bokens andra del, den om Paul. Om skepparhistorier hade legat mig varmt om hjärtat hade den kanske kunnat fånga mig men nu blev jag mest uttråkad. Det gjorde tyvärr att historien som helhet förlorade i styrka och det är synd eftersom den dramatiska uppbyggnaden är essentiell för just den här berättelsen.
Likväl är Julia och Paul skriven på en vacker skör prosa vilket gör det tunga ämnet desto obehagligare. På många sätt påminner den om Johannes Anyurus dystopi De kommer att drunkna i sina mödrars tårar från tidigare i år (recenserad av mig här i Opulens) där fascismen har tagit över Sverige. Det båda romanerna skildrar ligger kusligt nära samtiden. En tid där land efter land i väst svämmas över av bruna grumliga vatten och det styrande kommunistpartiet i världens folkrikaste nation, Kina, i dagarna aviserat en hårdare diktatur.
carolina.thelin@opulens.se
