LYRIK. ”Detaljbeskrivningarna i boken gör att man kommer både omsorgspersonal och brukare inpå livet. Och det är då som realismen i dikten fullföljer sitt syfte,” skriver Lis Lovén, som läst ”Dikter från hemtjänsten” av Frida Turander.
Dikter från hemtjänsten av Frida Turander
Efterord av Bengt Berg
Förlag: BoD
Realismen är den svåraste av alla former. Dess stil är svår. Sann realism, och för den delen även naturalism, gömmer sig inte under prålig formalism. Dess ärende lutar mera åt innehållet i sig. Och där står den naken utan skydd. Så tänker jag när jag läser dikterna av Frida Turander i hennes lilla bok ”Dikter från Hemtjänsten.”
Ja, dikterna är naket beskrivande. Jag kan liksom inte krypa in i dem och upptäcka någon dold undermening, här finns inget falskt. Och från dikt till dikt besöker jaget sina patienter.
Hon uppvisar ingen falsk roll, varken som poet eller i sitt dagliga arbete.
Hemtjänstens verklighet
Jag tänker lite stilla att jobb inom hemtjänsten knappast är vad vi skulle kalla drömjobb. Men språket är inte mekaniskt, inte alls. De är, som jag sa i början, rakt igenom realistiska.
De är nakna ja, men inte påträngande. Texterna vill något. Men de skriver inte läsaren på näsan. De vill lite ödmjukt att läsaren ska förstå själv. De vill att läsaren ska se denna verklighet, men inte som något fult, inget vackert i sig. Bara som det är. Ingen dom, ingen klagan över hur jobbet är. Vårdaren känner att hon har en viktig uppgift att fylla och det lyser igenom.
Turander diktar detaljrikt
Det är ju människor det handlar om, människor bakom det medicinska. Och bakom det medicinska döljer ju sig liv, livets slut för många. Människor som levt ett liv, haft jobb, äktenskap, barn, ett liv helt enkelt.
Det är när jag kommer att tänka på Sara Danius bok ”Den blå tvålen” som det typiska med realismen slår mig. Dikterna är väldigt detaljrika, utförliga.
Realismen som program
Det är något med realismen som program som kommer för mig. Som om livet kan räknas upp som en katalog, den ena detaljen efter den andra. Och då börjar jag se på dikterna ur ett litterärt perspektiv, som något som höjer sig ur sitt ursprungliga syfte och mot alla odds får egna vingar bortom livets skröplighet, bortom smuts och sjukdomar.
Livets eländighet får djup och det får innehållet att bli mer uthärdligt, mera liv. För livet i sig själv är svårt på många sätt. Och det är min djupaste tro att dikt kan få livet att bli sant, fast sant på ett annat plan. Och den litterära realismen som program?
Detaljbeskrivningarna i boken gör att man kommer både omsorgspersonal och brukare inpå livet. Och det är då som realismen i dikten fullföljer sitt syfte.