SJUKDOMSSKILDRING. “Allt är en smärtsam och ärlig läsning”, skriver Bo Bjelvehammar som läst Niklas Rådströms nya bok Som har inget redan hänt.
Som har inget redan hänt av Niklas Rådström
Albert Bonniers Förlag
Niklas Rådström tillhör en av de tongivande författarna i sin generation; en positiv nyfikenhet har skapat ett rikt och mångskiftande författarskap inom skilda genrer – diktsamlingar, romaner, essäer, dramatik och manus för film. Jag minns med stor glädje två verk: en fågelberättelse från 2003, Absint – historien om en blåmes och så vänboken om Stig Claesson, med titeln Stig. från 2013, som också kan ses som en minnesbok.
Det finns annat att berätta om Niklas Rådström, som att han är professor i kreativt skrivande vid Linnéuniversitetet och har tackat nej till en plats i Svenska Akademien. Den nya boken Som har inget redan hänt handlar framför allt om en egen allvarlig och akut blodcancersjukdom – ett oväntat besked, som kommer en vacker sommardag. Tre dagar senare får han sin första cellgiftsbehandling. Sjukdomen har ett latinskt namn, myeloisk leukemi. Behandlingen innehåller olika faser och pågår i tre år. Att vara med på resan är som att ständigt umgås med Arnold Böcklins målning Dödens ö, med en ödesmättad växtlighet av cypresser och buxbom.
Det finns flera kommentarer att göra och fler reflektioner att ge. Det är svårt att säga vad som är värst, att ständigt bära på en förödande sjukdom eller att uthärda en krävande behandling, med svåra komplikationer och konsekvenser. På något märkligt sätt blir sjukdomen som en del av vardagen. Den blir en rutin och de personer som Niklas Rådström möter på sjukhuset blir som gamla bekanta. Detta blir ett sätt att uthärda, att leva vidare, att hålla sjukdomen i schack. Det finns få andningsvägar och vattenhål i tillvaron och det blir de allra närmaste som hjälper till i detta att stå ut med luften i dödens väntrum.
Niklas Rådström väljer dessutom en annan väg i sin berättelse. Han gör kringgående rörelser och väljer omvägar och berättar om sin tidiga uppväxt, om att leva som ensambarn i en familj som präglades av ett lätt sönderfall. Detta sönderfall berodde i huvudsak på fadern, då han under långa tider var frånvarande. Barnet har sin mor och ett fåtal andra vuxna att ty sig till. Även detta är en gripande berättelse, om ensamhet och förvirring och framför allt om en författares arbete med att skapa skeenden och bilder, tillsammans med relationer. Nu öppnar sig en annan vidöppen värld!
Allt är en smärtsam och ärlig läsning, jag ser ändå ljussvepningen på den allra sista sidan, som befriande; författaren sitter med den som han älskar på en brygga, ett svanpar kajkar förbi med sina gråspräckliga ungar, sommarkvällen är varm.
”På en utskjutande trädgren står hägern som en mediterande eremit och ser ut över vattnet där solens strålar glittrar i de vaga krusningarna som kvällsbrisen drar upp.
Överallt liv. Överallt levande. Håll fast vid det, min vän.”
bo.bjelvehammar@opulens.se
