MINNESKULTUR. “Offrets moral är, menar Améry, den egentliga moralen, inte något svagt och föraktligt. Hen besitter den moraliska sanningen.” Charlotte Wiberg har läst Förintelseöverlevaren Jean Amérys Bortom skuld och botgöring som nu kommit ut på svenska.
Bortom skuld och botgöring av Jean Améry
Översättning: Tommy Andersson
Glänta produktion & Faethon
”För nazismen”, skriver Améry, ”var ordet ’humanitet’ lika förkastligt som synden för den fromme, och därför talades det om ’slö humanitet’.” Men själva Förintelsen då, var inte den det med specifika för Tredje riket? Tortyr finns ju i många länder. För författaren tycks sakerna följa av varandra, det andra efter det första, eftersom tortyren innebar en existentiell avrättning och eftersom Tredje riket byggde på förnekandet av allas rätt till existens.
Det är svårt att som svensk läsa Amérys bok i dag utan att tänka på ord som ”godhetsnarkomaner” eller ”godhetsposörer”. En kan diskutera länge om för- och nackdelar med att dra paralleller mellan dagsläget och tiden för nazismens framväxt och seger, men det avgörande måste ändå vara om parallellerna erbjuder sig eller inte. Vi är naturligtvis inte i en situation som Tredje riket nu, och snarare än att vara motmänniskor uppmuntras vi att vara ett slags icke-människor när det gäller hållningen till exempelvis flyktingar eller tiggare. Men ett av våra största partier hetsar öppet mot vissa grupper, och det är de som tycks peka ut vägen för sånär hela högerfalangen.
Jean Amérys bok, Bortom skuld och botgöring. En betvingads försök att betvinga sitt öde, föreligger nu för första gången på svenska. Författaren beskriver hur han radikalt avskiljs från sitt förflutna, sitt språk, sin hembygd och hela den tankevärld han dittills rört sig inom när han läser Nürnberglagarna. Som flykting i Belgien blir han medlem i en motståndsgrupp och åker fast. Efter fängelse med tortyr skickas han sedan till Auschwitz. Det Améry mest detaljerat redogör för är dock just tortyren han utsattes för i det ockuperade Belgien. Han menar att tortyr utgjorde själva essensen i nationalsocialismen. I tortyren rycks offret radikalt ur sin självklara tilltro till världen. Hädanefter är hen aldrig trygg och kan aldrig vara säker på att inte när som helst kunna fråntas sin egenskap av att vara människa med rätt att vara bland medmänniskor. Den som torterar är en motmänniska. Och nazisten blir till genom att förneka en universellt delad mänsklighet; genom att bli en motmänniska.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Améry skriver modigt om sitt ressentiment. Han missunnade Västtyskland dess välstånd, dess nya roll i Europa och den lätta bestraffning eller straffrihet hans plågoandar undkom med. Här hade behövts två ord i stället för ett – ”ressentiment” används också för de som riktar sitt agg mot en inbillad fiende, såsom (just) antisemiter gör. Améry var i allra högsta grad ett verkligt offer och han visste vem hans plågoandar var.
Sedan Bortom skuld och botgöring först publicerades på tyska har mycket förändras. I efterordet till den svenska utgåvan skriver idéhistorikern Victoria Fareld att Jean Améry knappast hade varit nöjd med dagens Tyskland och dess förkärlek för monument och ceremoniell hågkomst. Visst är det en form av hågkomst som möjliggör glömska i det att de inkapslar minnet. Jag skulle dock misstänka att Améry om han levt i dag varit mer bekymrad över högerextremismens starka återkomst. Hade den gått att förhindra genom en minneskultur som likt honom vägrade försöka bearbeta och överkomma?
Det tycks mig osäkert om det över huvud taget går att motverka det förflutnas återkomst genom ett ”perfekt” kollektivt sätt att minnas det. Problemet inskränker sig inte till östra delen av Tyskland men det är starkt där, och kan förmodligen till en del förklaras av den totala bristen på skam i DDR:s sätt att förhålla sig till Tredje riket. Fascismen projicerades helt på väst och kapitalismen. Att det fanns högerextremism i det egna samhället – märkbar under DDR-statens sista decennium – förnekades. Dock finns det starkare faktorer att peka på, som den kollektiva skambeläggningen och ekonomiska diskrimineringen av före detta DDR under återföreningsprocessen. Den intresserade kan med fördel läsa två böcker från 2019 respektive 2020 som på radikalt olika men kompletterande sätt behandlar arvet från öst och bristen på enhet i enhetsstaten – Ines Geipels Umkämpfte Zone – mein Bruder, der Osten und der Hass respektive Daniella Dahns Der Schnee von gestern ist die Sintflut von heute.
Offrets moral är, menar Améry, ”den egentliga moralen”, inte något svagt och föraktligt. Hen besitter den moraliska sanningen. Här finns något brännande som slår mot hela den ”Vägra vara offer!”-mentalitet som länge varit förhärskande. Ett offer är ett offer är ett offer. Det är ingen beskrivning av någons personlighet. Améry förutsåg motvilja från läsarna. Han fann dock en hel del uppskattning i förövarnas land – förhoppningsvis utökas skaran med denna svenska utgåva, utmärkt översatt av Tommy Andersson. Vissa svårigheter har jag med Farelds efterord och idén att Améry med sitt skrivande gick från victima till sacrificium. Det fanns ju ingen frivillighet i Amérys offerskap. Det ord som avslutar boken är ”förhoppning”, skriver Fareld, men snarare än att vara inbäddat i ett resonemang om försoning eller närmande mellan parterna offer-förövare handlar det om en förhoppning om att Améry själv ska nå en djupare förståelse av sin verklighet. Den är alltså vänd inåt. Jean Améry begick självmord 1978.
charlotte.wiberg@opulens.se
