SPRÅKSPEL. “Jag tror att de nämnda författarna har en alldeles egen röst, ett tonläge så säregen att den inte går att förväxla med någon annans röst”, skriver Wolfgang Peter Menzel.
Att äga böcker, att läsa dem, plocka fram dem då och då: att samtala när det behövs. Bland många tankefigurer har jag en favorit – att flyga drake, där böckerna är drakarna, läsandet är linan genom vilken jag känner av vindstyrkan, drakens rörelser och därigenom var jag befinner mig själv, under förutsättning av ett relativt fritt fält att springa på, hit och dit, kors och tvärs. Motståndet, dess avkänning, är det viktiga, även i språket. En drake flyger inte bra i medvind.
Högst upp på mina bokhyllor i ateljén, tillika arbetsrummet, ligger en mindre stapel av den sortens böcker som kanske verkar otidsenliga, böcker som jag då och då återvänder till, läser om, glömda ibland, dock efter många år känner mig föranlett att återvända till. De utgör sammanlagd ett tiotal, ibland någon mer, ibland någon mindre. Tanken har varit att jag skulle lägga sådana volymer däruppe, relativt små, korta behändiga och viktiga, för att se om och hur jag själv förändras med tiden. Det finns andra platser på andra ställen med för mig betydelsefull läsning, men just denna tio-stapel skulle fungera en sorts vägvisare bakåt, måhända även framåt, i bästa fall, en kompass kanske eller en seismograf.
Det senaste tillskottet i stapeln, högst upp, är Patti Smiths M Train i pocketutgåva. Hennes ”dagboksaktiga”, ganska löst sammanfogade kronologi innehåller en livsskildring, en vald väg, en beskrivning av hennes Carpe diem, som både visar upp en förbehållslöst kärlek till livet samt en lika förbehållslöst förmåga att avstå från det vi i gemen betraktar som viktig, som kläder och lyx. Hennes raka förälskelse i dessa enkla caféer, platser där hon kan vara för sig själv, skriva, titta och samtala är elementära och längtansfulla för en annan. Patti Smiths okonstlade och direkta språk betraktar jag som en elementär resa. Denna skildring kommer jag säkert att läsa om när tiden är inne. M Train har fascinerat mig och i denna fascination gömmer sig samtidigt glömskan, långt utöver läsningen har beröringen tagit över, som från ett konstverk man uppfylls av utan att minnas det man såg. Vad man minns är fascinationen.
”Away dream all away” är den dikt som översättaren Magnus Hedlund tillfogar i efterordet till hans översättning av Samuel Becketts dikter, där språket självt, mot slutet, verkar vilja uppsöka den nollpunkt som av Theodor W. Adorno beskrivs som förstumning”, som i stor ny musik, där inget annat bär så mycket uttryck som det som nästan släcks ut ”. Också denna bok en tunnare pocketutgåva, lätt att ta med sig. Becketts dikter rör sig mot nollpunkten av vad som är möjligt att säga, risken är att läsandet leder till att man stirrar in i intet eller tystnaden, språkets egen stumhet.
Becketts lilla bok ligger, åtminstone idag, ovanpå Inger Christensens Hemlighetstillstånd. Den danska poeten avslöjar dock inga hemligheter, utan redogör på sitt eget mjukt resonerande sätt för språkets tillstånd i världen, och för världens vara i språket. Den tyske senromantikern Novalis mystiska sentens om ”att det yttre är ett till det inre upplyft hemlighetstillstånd” är navet i ett antal essäer, där språket är en del av världen och därför inte kan läsa den, fastän orden, poesin i hennes förståelse, kan vara sann för att den ”verklighet som upplevs med orden är sann”. Den som vill veta mer om matematikens roll i hennes diktning, finner rikligt med hänvisningar i denna essäsamling.
Krocken verkar total men i min stapel är hon granne med Wittgensteins Tractatus logico-philosophicus som ligger inunder, i ett sönderläst exemplar, tejpad och delvis gulnat, i ett skick som inte kan säljas, inte ens på ett antikvariat. Den lilla skriften, med stor inverkan på språkfilosofins förhållande till logiken – och tvärtom – och sin vida spridd slutsentens ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga”. Avklädd sin skimrande dräkt framstår språket hos Wittgenstein som gåtfullare än förut, utmynnande i frågan om det logikbefriade språket ens går att förstå. Om svaret är ja, vilket han i sina språkfilosofiska undersökningar senare medgav, så kastade han själv bort stegen han hade klättrat upp på, så som han uppmanade läsarna att göra under förutsättning att de hade förstått hans avhandling. Ändå fascinerar Tractatus som intellektuellt hantverk, eller poesi som några vill göra den till, mest det senare måhända.
En språkmystik av en mycket vänlig vardaglig art hittar jag hos Wislawa Szymborska, inklämd mellan Wittgenstein och John Cages Silence. Nära ögat, en liten samlingsvolym från Folket i Bilds Lyrikklubb, inköpt för 10 kronor under bibliotekets realisation. Jag förundras över hur Szymborska lyckas utstråla så mycket värme och livsglädje med sina okomplicerade ord, så nära, så äkta som hon själv ser ut att vara på insidesklappens fotografi, knipandes ihop sina ögon för att inte få cigarettröken in i dem. Hon är väl någon släkting till Patti Smith, det skulle inte alls förvåna mig.
John Cage gjorde sällan mycket väsen av sig själv, han organiserade istället ljud och ickeljud i ett försök att närma sig musikens och musikförståelsens väsen, allt ifrån det tysta verket 4’33″ till det långa över 600 år långa stycke som just nu spelats i den tyska staden Halberstadt. Silence, boken med föredrag komponerade som musikstycken vars pauser även de skall läsas, helst högt och i den rytm som texten bjuder. En märklig kombination av språk, tanke och musik, där föredragen handlar om sig själva, den fördragandes och publikens närvaro i detta, upplevelsen som musik som språk och språk som musik, man skulle kunna kalla Cages verk ett minitotalkonstverk som – lätt att glömma – handlar om rösten, människans röst, i Cages fall inspirerad av kinesisk filosofi. Poesi – är inte det överhuvudtaget ett antal röster som bara sjunger olika?
Aktuell just nu igen, i Malmöoperans uppsättning denna gång, är Harry Martinsons Aniara, med Karl-Birger Blomdahls musik och Erik Lindegrens libretto. Aniara var ursprunget till min lilla tio i topp-stapel men ligger inte underst. Aniara – om mänsklighetens färd mot undergången på grund av ignorans, Martinsons storslagna poetiska varning mot brotten mot naturen, begångna av människan som en del av den. Samma inställning här som hos Inger Christensen, fast predikanten, poeten Martinson och hans mima, en HAL som i Kubricks 2001: A Space Odyssey eller en världssjäl, vet bättre och väljer att stå utanför.
Nedstörtad ängel, PO Enquists lysande roman om kärlekens vägar och irrvägar med sin i läsarens hjärna exploderande, förtätade prosa söker förmodligen sin like i Sverige. Författarens ibland förrädiska saklighet i språket ökar dess sprängkraft ytterligare. Gruvarbetaren Pasqual Pinons grymma äktenskap med sin älskade plågoande Maria, en utväxt i hans panna i form av ett kvinnohuvudet är gripande skildrat (Pasqual reste runt på cirkus i början av förra århundradet ). Romanen är som en vävnad av flera kärlekshistorier, uppburen genom blandningen av avgrundsdjup förtvivlan och kärlekens höga visa, möjliggjort genom en författares språkliga behärskning. Enquist visar vad språket är mäktig till att framkalla.
En språkmästare var även Ulf Linde, därtill en konstspejare, som Johan Asplund bekräftar i ett antal anekdoter i sitt porträtt av Linde i boken Polygraf. Linde försvarade tidigt konstens egen rätt, eller, dess eget språk för att han förstod att det faktiskt är möjligt att lära sig det, att förstå det genom att överge dess förbindelse med trendkuratorer, trendgallerister och lanserade trendkonstnärer, att lita på det man ser med egna ögon. I Spejare tecknar Linde dragen hos några konstnärer som samtliga följer sin väg, något som stötte på högljudda akademistiska protester. Linde fick rätt, därför att han förstod konstnärerna.
De är några böcker till, Per Kirkebys Handbok (”Jag ’skådar’ med hjälp av den kodapparat som heter måleri”), Björn Lövins katalog från Moderna Museet med talet om C-kampen och krysset för tanken samt en liten katalog med inklistrade färgbilder av Pieter Laurens Mols utställning på Malmö konsthall 1987. I katalogen återges bland annat en liten text av Mol från den 15 Februari:
Jag talar inte mera.
Jag samlar allt det nödvändiga.
Jag är noga med att inte längre bli sedd.
Jag gör mig av med alla bevis.
Till sist blir jag en ande.
Kanske är det konstverk, böcker eller språket Mol beskriver. Varenda en av dess små böcker i stapeln högst upp på min bokhylla tycks mig innehålla – okänt hur många – konstverk, språkverk, bilder av världen i världen, ett litet koncentrat av möjligheterna att se på den, olika aspekter av den. Upptäckten av faktiskt ständig nya aspekter, insikter i bästa fall, vid förnyad läsning, reformerad läsning så att säga, har varit lika betydelsefullt i mitt bildarbete som alla dessa bilder som passerat revy. Så där, mina tio i topp böcker just nu. Alla, märker jag, handlar om språk – eller om vad språkliga tankar kan åstadkomma i utforskandet av ens egen plats i världen. Tänker man i ord eller bilder? Ekonomen John Maynard Keynes fick frågan en gång och svarade: Varken eller, jag tänker i tankar.
Det finns så många kloka böcker av kloka författare att deras solklara klokhet glöms bort omedelbart, som om deras röster förklingat utan eko. Det finns bibliotek proppfulla med kunskap att hämta, där kunskapstörstiga fastnar i tankarnas och måhända även i bildernas system. Vad som öppnar ett bibliotek för mig är snarare dess yttre tanklöshet, ett visst huller om buller, en skön oordning med hållhakar för de öppna sinnena. Ett sådant där ordningen inställer sig efter eget huvud i efterhand, i de öppna bibliotekens öppna landskap. Ett sådant skapades en gång i Hamburg av den tyske konsthistorikern Aby Warburg.
Detta bibliotek existerar i återskapat form även idag, en stort ovalt rum, där böckerna står i en oefterhärmlig ordning intill varandra för att läsarens tankar skulle kunna vandra runt, knyta an, skapa förbindelser oförhappandes, ett bibliotek vars ordning kom till på grund av besökaren, inte genom en given och redan kategoriserad tankebuffé. Aby Warburgs mål var dessa tankeförbindelser, upptäckter den sökande läsaren skulle göra, som i hans föreställning resulterade i “mnemosyner”, bildtavlor sammansatta så att de uppenbarade förbindelser i den individuella forskningen kring sakernas betydelse för var och en. Francis Picabia uttryckte förhållandet humoristiskt: Huvudet är runt för att tankarna skall kunna fara åt alla håll. Så är det nog med de flesta privata bokanhopningar, lyckligtvis, att ordningen där är ägarens. Jag undrar om det finns någon ordning, om man nu vill kalla det så, i den lilla stapel av böcker jag återkommer till från gång till annan, för någon ordning är det väl eller är det en organiserad oordning, bara ett språkspel jag hänger mig åt?
Jag tror att de nämnda författarna har en alldeles egen röst, ett tonläge så säregen att den inte går att förväxla med någon annans röst. Becketts språkstumhet som sprudlar och frustar i hans romaner, som nästan står stilla i hans senare dikter, Martinsons profetiska djupt känslosamma engagemang, som tvingar honom till att skapa nya ord, Wittgensteins nitiska och logiska besatthet som mynnar även den ut i stumhet, vidunderlig skön och samtidigt iskall. Inger Christensens livs- och språkförälskelse, också den en röst av ärlighet och viljan att göra oss hemmastadd i språket, även i dess tystnad. Jag behöver alla dessa språk, alla dessa röster, lika mycket som mina egna tvivel gentemot språket: jag vill flyga drake, jag vill kunna röra mig över fria fält, i motvind.
WOLFGANG PETER MENZEL
info@opulens.se
