ROMAN. ”Boken heter ju ‘Descartes dotter’ men skulle lite gärna kunna heta Descartes irrationalitet,” skriver Jesper Nordström, som läst Magnus Florins aktuella roman, med uppenbar behållning.
Descartes dotter av Magnus Florin
Albert Bonniers Förlag
När jag läst någon av Magnus Florins böcker så har alltid ett slags klåda, en irritation infunnit sig beträffande hur man skall karaktärisera den litteratur han skapar. Hur sätta en etikett? Så kom det då en bild till mig mellan Nescafé och Facebookbläddrandet i vardagens blaskighet; hans böcker är som att hitta ett museum som inte nämns i de stora reseguiderna och som ligger i gränslandet mellan konst, kuriosa och teknik.
Det är med andra ord inte Louvren i Paris, men inte heller kannibalmuseet i Önneköp. Tänk er de där samlingarna som finns med mässingsklockor, någon fjäderdriven mekanik som tyst tickar på i en slags diskret sirlighet. Här uppstår ofta det positivt konfunderade i gränszonen mellan det sakligt vetenskapliga och den världssyn som ges vid handen. Samlingen av tidmätare och navigationsinstrument runt nollmeridianen i Greenwich är ett utmärkt exempel på vad jag vill komma åt, ”här ser vi en liten brun låda med tre vred som sades kunna förklara hela solsystemet.”
Nu kulminerar Florin i detta avseende med sin nya roman, ”Descartes dotter”, där huvudfiguren är ingen mindre än René Descartes, den västerländska tänkare som alla känner igen med sitt ”cogito, ergo sum”.Man behöver inte känna till Descartes tänkande i detalj för att uppleva detta lilla knarriga kammarspel till roman, men det kan hjälpa att känna till att han själv närmast blev svaret skyldig inför frågan om var själen och kroppen möts i hans metafysik. Visst, han sa det var tallkottkörteln men det kan lika gärna varit ett snabbt framhasplat svar när han blev trängd i frågeställningen av Drottning Kristina.
Här i fiktiv variant är han på väg med skepp mot sin tjänstgöring som just ett slags hovfilosof i Stockholm och det slutna rummet som ett skepp innebär blir ju anledning till konflikt och dramatik. Men det är fråga om en lågmäld och lite krypande dramatik. I ena scenen diskuterar han Guds beskaffenhet med kaptenen. I nästa scen spelar han en runda kägla på däck och tar ett bloss på kritpipan med mannarna, som börjar bli lite irriterade på den världsfrånvända ömfotingen.
Så var det ju det där med hans koffert och det är svårt att säga något om den utan att förstöra läsningens mer oväntade överraskningsmoment. Men låt mig säga så här; kanske har Magnus Florin här velat ge ett slags gestalning åt sprickorna i Descartes tänkande och också ingjutit en mild slags galenskap som visar på mänsklighet
I alla fall jag hade länge den missuppfattningen att västerlandets stora vetenskapare på 1600-talet levde i ett slags upphöjd lyx på ett slott och bara tänkte och skrev. Sanningen är väl snarare tvärtom, de hade umbäranden livet igenom och jagades av kyrkan och av de ständiga krigen som pågick… Boken heter ju ”Descartes dotter” men skulle lite gärna kunna heta Descartes irrationalitet. Galenskap vore för mycket sagt, snarare är det fråga om Descartes mänsklighet bakom det systematiska och rationella tänkande han uppvisade.
jesper.nordstrom@opulens.se
