BARNDOMSNOSTALGI. “Tessa Hadley lyckas, nästan omärkligt, framhäva de spänningar som ligger latent under ytan”, skriver Elisabeth Brännström om nya romanen Syskonen.
Syskonen av Tessa Hadley
Översättare: Amanda Svensson
Wahlström & Widstrands förlag
De flesta läsande engelsmän är väl bekanta med den klassiska, inledningsfrasen från den annars ganska bortglömde författaren L.P. Hartleys mest kända roman Gudarnas budbärare från 1953: ”Det förflutna är ett främmande land, man gör saker annorlunda där”. Frasen kommer från bokens berättarröst Leo Colston som genom upptäckten av en gammal dagbok förs tillbaka till sommaren 1900 då han, bara tretton år gammal, involverades i ett händelseförlopp som skulle komma att påverka resten av hans liv.
I den extremt hyllade brittiska författaren Tessa Hadleys senaste roman Syskonen, som i Sverige kommit ut på Wahlström & Widstrand i en utmärkt översättning av Amanda Svensson, dyker Hartleys böcker upp i en bokhylla under en kort frekvens som direkt pekar på romanens tematiska och stilistiska samhörighet med Gudarnas budbärare.
Tessa Hadley delar L.P. Hartleys känsla för en nostalgi som hör ihop med den brittiska medelklassens förhoppningar att allt på något sätt var bättre förr, trots att man egentligen vet att så inte är fallet. I Hadleys mer moderna återblickar på nittonhundratalet och de människor som nu börjat närma sig medelåldern anar man underliggande spänningar i den på ytan händelselösa, vardagliga berättelsen om tre systrar och en bror som vuxit upp hos sina morföräldrar efter mammans alltför tidiga död i cancer. De har som vanligt valt att spendera semestern tillsammans i de sedan länge sedan döda morföräldrarnas fallfärdiga gamla hus, Kington House, ute på den engelska landsbygden. I förhoppning om att kunna anknyta till det som de envist försöker minnas som en perfekt brittisk barndom som, trots den stora saknaden efter mamman, präglades av samhörighet och stiff upper lip.
Romanen är så gott som helt befriad från yttre dramatik men Tessa Hadley lyckas, nästan omärkligt, framhäva de spänningar som ligger latent under ytan. Hon lyfter försiktigt fram de händelser ur barndomen som håller syskonen kvar i en föreställning om att livet på Kington House var en idyll som till varje pris måste bevaras, trots att en distinkt känsla av förruttnelse och annalkande avsked smugit sig in i bilden. Det här året, troligtvis det sista på Kington House, har den alltid sköra balansen rubbats ytterligare av att två outsiders bjudits in – den unge Kasim, son till mellansystern Alice före detta man, och brodern Rolands tredje fru, argentinskan Pilar. Både Kasim och Pilar bidrar med nya, inte helt populära, perspektiv på Kington och på syskonens försök att återuppliva sitt gemensamma förflutna.
Pilar, som nyligen fått ett ovälkommet besked om att hennes biologiska föräldrar eventuellt var två av de studenter som mördades av militärjuntan, ser det som meningslöst att grotta ner sig i det som varit. Istället går hon, med mer eller mindre gott resultat, in för att för att leva i nuet. Kasim har för sin del blivit helt absorberad av sin förälskelse i Rolands tonårsdotter Molly. Och bokens kanske mest livfulla gestalter, den yngsta systern Frans två barn Arthur och Ivy, ägnar sig under tiden åt att i full frihet utforska omnejden och skapa egna minnen av livet på Kington House. Minnen som kanske många år senare kommer att återkomma i förgyllda omformuleringar.
Tessa Hadleys stora stilistiska begåvning och förmåga att skildra undertryckta spänningar inom en grupp individer som är nästan maniskt rädda för att trampa varandra på tårna är vad som gör den här romanen läsvärd. Den yttre handlingen hade annars varit alltför spretigt vardaglig för att engagera och några av roman-figurerna känns nästan spöklikt undanglidande. De underbart starkt doftande naturskildringarna gjuter däremot liv i skildringen av landsbygden runt Kington House och allt som gömmer och har gömt sig där. En finstämd, ibland något konturlös, roman om vådan av att idealisera det förflutna.
elisabeth.brannstrom@opulens.se
