KANON. Alla numera kanoniserade författare har inte bara rönt motstånd när det begav sig; de har alla tolkats och omtolkats. Så kommer det naturligtvis också att gå med vår tids författare, skriver Carsten Palmer Schale.
Margit Richerts artikel i Svenska Dagbladet Kvalitetsromaner påminner mest om kontaktannonser, den 19/1, är underbar läsning: ”Kvinnor skriver om förnedringssex för att visa att de minsann är Komplexa Kvinnor, män skriver knappt någon kvalitetslitteratur alls.”
Nu talar väl Margit Richert mest om den senaste litteraturen, men hon antyder samtidigt att det inte heller finns någon ny Moberg, Martinson eller liknande bakom kulisserna. Till min häpnad konstaterar Richert dessutom att de flesta debutanter idag bör vara födda ”med rätt postnummer” (det vill säga i Stockholm i allmänhet och på Södermalm i synnerhet.) Jo, en del ligger det ju i det påståendet. Dessutom är det, enligt Richert, ingen nackdel att tillhöra den stockholmska medelklassen (och underförstått: det är ingen nackdel att ha rätt föräldrar).
En liten petitess i sammanhanget är att Margt Richert och hennes make själva är inflätade i hipsternätet.
Hursomhelst, Richert fortsätter att hävda att människor från arbetarklassen och glesbygden (eller de hon kallar för rasifierade) inte har en chans. Nåjo, jag ger henne ett halvt rätt trots att hon (som alltid!) är mycket underhållande.
Men; några av mina reservationer handlar bland annat om detta att det inte skulle finnas några stora författare idag – och definitivt inte några från arbetarklassen eller glesbygden. Nähä? Jag replikerar: Elsie Johansons trilogi om TåPelles Nancy, P O Enqvists och Kerstin Ekmans många lysande, djupa och episka böcker då?
Hur är det då med Margit Kaplas Osebol; hur är det då med Linnea Axelssons Aednan eller Karin Smirnoff? Hur är det då med göteborgarna Eija Hetekivi Olsson och Sara Garib?
Likafullt är det en mycket upplivande artikel; och den ställer ju dessutom i undertexterna diverse frågor – eller hur?
Sedan – och mest – var är danskarna, finlandssvenskarna, norrmännen och de andra? Som åtminstone jag betraktar som medlemmar av ”vår lokala författarfamilj”.
Få nya författare av hög klass, och särskilt av dem från landsorten, ges ut av Bonniers eller Norstedt (men däremot av många mindre kvalitetsförlag). Var finns de publicerade epikerna och poeterna som säger något nytt (utöver de jag ovan antytt)? Av de bra författarna, publicerade och inte, tas väldigt få upp i spalterna i våra större tidningar.
Exempelvis beskrivs inte Karin Valterssons Angelika (Bokförlaget Polaris), Mark Vadasz´ För vem, för vad (Bokförlaget Mormor), Sanna Mac Donalds Om allt vore annorlunda (Mima Förlag), Irene Kimanius Pestepidemier, vargattacker och rysshärjningar. Varför? Och var är Petra Sjökvist?
Stöd Opulens - Prenumerera!
Sedan – och mest – var är danskarna, finlandssvenskarna, norrmännen och de andra? Som åtminstone jag betraktar som medlemmar av ”vår lokala författarfamilj”.
Stockholm i allmänhet och Söder i synnerhet: Hur försvarar sig exempelvis Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen mot denna löjeväckande överrepresentation?
Samtidigt: Vi lever ”NU”. Det gjorde även Ivar Lo-Johansson, Moa Martinsson, Vilhelm Moberg. Så enkelt är det alltså inte att bedöma 2000-talets litteratur. Alla numera kanoniserade författare har inte bara rönt motstånd när det begav sig; de har alla tolkats och omtolkats. Så kommer det naturligtvis också att gå med vår tids författare.
Nej. Det krävs nyanser för att säga något av mer bestående värde. I synnerhet krävs det, menar jag, ett avsteg från den kronlogiska provinsialismen och den geografiska inskränktheten.
info@opulens.se
