TIDSKRIFT. “Ett namn som förpliktar och man lever upp till det.” Ivo Holmqvist skriver idag om en kulturtidskrift med anor. De tidigare delarna i vår serie Finlandssvenskt hittas här.
Nya Argus som är inne på sin hundratolfte årgång hör till de väsentliga och alltigenom läsvärda svenska kulturtidskrifterna, de är inte överväldigande många. Den trycks i Vasa men större delen av redaktionen sitter i Helsingfors och Åbo, med Trygve Söderling som huvudredaktör. Balansen mellan kvinnliga och manliga skribenter är föredömlig. Kristina Rotkirch rapporterar ofta om judiska författare, särskilt i Ryssland, och från Sverige bidrar bland andra Thomas Henriksson, Anders Björnson och Rune Forsbeck.
De som vid starten kom på namnet var väl bevandrade bland antikens gudar och halvgudar. Den enögde cyklopen miste synen när Odysseus överlistade honom för att få ut sin besättning i grottan sedan jätten spärrat in dem där. I grekisk mytologi finns en annan figur, varken enögd eller förblindad, vars främsta egenskap tvärtom var den skarpa blicken. Argos, latiniserat Argus, hade femhundra ögon, alla lika skärpta — de hamnade sedan på påfågelns stjärtfjädrar där man fortfarande kan se dem, allt enligt sagan.
Argus hette också en liberal tidning i Stockholm för tvåhundra år sedan där ”regeringen granskades, rättsosäkerheten och ämbetsmannaväldets godtycklighet angreps”, kan man läsa sig till i Nationalencyklopedin. Och förstås försökte statsmakten därför sätta munkavle på den genom ständiga indragningar när den blev för frispråkig och avslöjande. Men man bytte namn och envisades med att vara en nagel i ögat: Argus den andre, Argus den tredje, Den nya Argus… Och vår allra första tidning var Olof von Dalins Den svenska Argus fast den bara kom ut under två år, 1732-34.
Nya Argus är alltså ett namn som förpliktar, och man lever upp till det. Det senaste numret som just kommit, nr. 3-4 2019, har på första sidan omslaget till Hagar Olssons Det blåser upp till storm, hennes roman från 1930. Det kunde vara en illustration till Peter Berglunds dagsaktuella artikel Nationalismens återkomst som är en recension av John B Judis The Nationalist Revival. Och Johan Ekman kommentar till Brexit har en fråga i rubriken som allt fler ställer sig: ”Är det verkligen värt det?” Man kan, med tätare anknytning till omslaget, läsa Eva Kuhlefelts inledningsanförande när hon disputerade i november, ”Queer, dekadens och Hagar Olsson”, med en länk till hela avhandlingen som är utlagd på nätet.
Kristin Olsoni kommer ihåg hur hon blev tafsad på i Paris under Algerietkrigens år och hur det utlöste ett svårartat krogslagsmål men minns också en vänlig exilryss som körde taxi. Och Zinaida Lindén berättar om resor och möten i Jugoslavien, Polen och Sovjetunionen. Det är mycket läsvärt, liksom annat av Anders Björnson, Sven-Erik Klinkmann, Tom Reuter och andra. Mest nytta har man av Ann-Christin Snickars och Trygve Söderlings summering av den finlandssvenska prosan 2018 som dessutom kan läsas på tidskriftens hemsida, liksom Gungerd Wikholms om fjolårets lyrik, i förra numret av Nya Argus.
info@opulens.se
