MÅNGSIDIG. Med anledning av att Tua Forsström valts in i Svenska Akademien har Opulens nu en artikelserie som tar tempen på den finlandssvenska litteraturen anno 2019. Idag skriver Ivo Holmqvist om den mångsidige författaren Nalle Valtiala, aktuell med En kLOk bok om Miljön. De tidigare delarna i serien hittas här.
James Joyces roman Ulysses som många känner till men få har läst alla åttahundra sidorna av (med Erik Anderssons översättning häromåret tar man sig lite lättare fram i den snåriga terrängen) utspelar sig i en enda stad, Dublin, och under en enda dag, den 16 juni 1904. Det firas, som många vet, inte bara på Irland utan också världen över som Bloomsday, med mycket glam och Guinness. Vad färre känner till är mordet som skedde i Helsingfors just den dagen, då den finlandsvenske studenten Eugen Schauman mördade den ryske generalguvernören Bobrikoff. Finska Yle har i februari sänt de tre delarna av en ny serie på finska med svenska undertexter om Schauman och om dådet. ”Det går inte att se programmet utomlands” upplyses man om — skäl nog för svensk tv att köpa in det och låta oss fängslas av det.
Året före attentatet skrev den finlandssvenske författaren Mikael Lybeck den dovt uppgivna dikten “Klockbojen” som genast blev mycket känd och som behållit sin berömmelse, tillkommen under de år då de politiska spänningarna i det ryska storhertigdömet Finland var på väg att explodera. Den präglas av en så suggestiv stämning att den bör återges i sin helhet:
Gungande dyning, men ingen vind.
Dimmans molniga tågor
slå sin fuktighet mot min kind,
kyla mitt hjärta och göra mig blind.
Inga levande vågor,
ingen levande vind!
Klockbojen ringer.
Årorna tar jag, ror och ror —
längtan att före natten
möta den höga klarhet, som bor
lik en stor, en strålande stor
syn över vida vatten,
ger mig kraft, när jag ror.
Klockbojen ringer, ringer.
Var är vägen? Jag stirrar mig blind —
dimma, och endast dimma,
trycker sig tätare mot min kind.
Var är vägen för den, som är blind,
Var en ljusnande strimma,
Var en levande vind?
Klockbojen ringer.
Staffan Björck satte in den i tidssammanhanget i ett lysande kapitel i sin bok Lyriska läsövningar. Jag minns inte om han också nämner Geijers korta “På Nyårsdagen 1838”, en centrallyrisk dikt på ett nästan identiskt tema fast den präglas av en större tillförsikt, med riktningen både upp, ner och fram:
Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav,
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemsk hans grav.
Framåt! – så är hans ödes bud;
och i djupet bor som uti himlen Gud.
Lybeck som var från Nykarleby i Österbotten flyttade kring förra sekelskiftet till Grankulla, den gången en villastad väster om Helsingfors, numera sammanvuxen med kranskommunen Esbo. Där lät han bygga Vallmogård, ett stort och ståtligt jugendhus som numera är ett kulturcentrum och där ett musikinstitut håller till, aningen ironiskt eftersom han med tiden blev svårartat döv — han dog 1925.
Ja, det blev en lång inledning för att placera den oerhört flitige författaren Nalle Valtiala (född 1938) geografiskt. Han är sedan många år Grankulla-bo och håller i gång en litteraturcirkel där nya böcker diskuteras och författare bjuds in. Han är inte bara språkligt spänstig utan också fysiskt: han ger sig gärna ut på långturer på cykel, för några år sedan längs amerikanska västkusten som han skrev om i boken Rid söderut med vinden.
I Nya Argus som ges ut i Vasa, och som är en av de intressantaste och mångsidigaste kulturtidskrifterna på svenska, skriver han sedan länge regelbundet om teater, och han syns ofta i Hufvudstadsbladets spalter. Han hör dessutom till de flitiga leverantörerna av understreckare till Svenska Dagbladet. De drygt femtio som han skrivit kan läsas på nätet.
En av dem handlar om John Muir som var en miljömedveten naturvårdare och skribent på amerikanska västkusten vars idéer spelade in när Theodore Roosevelt inrättade nationalparker. Ett tydligt tecken på tidens förfall och ett dystert bevis för dagens förhärjande roffarmentalitet bland de redan superrika är hur hans aktuella efterföljare i Vita huset gör vad han kan för att i stället stycka upp och sälja av dem.
Nalle Valtiala vet mycket om USA alltsedan han i unga år fick ett universitetsstipendium dit och han har alltid varit väl inläst på amerikanska författare. Det har han dokumenterat i flera samlingar essäer och artiklar — han är också kunnig i fråga om Japans modernare litteratur. Han har doktorerat på en välkänd 1800-talsförfattare, länge mycket läst: James Fenimore Cooper´s Landscapes in the Leather-Stocking Series and Other Forest Tales. I USA hade han nog liksom jag Hjortdödaren på den obligatoriska läslistan i kursen om 1800-talets amerikanska litteratur. Han har senare skrivit en diger biografi om dennes dotter Susan Fenimore Cooper som tidigt var ekologiskt medveten.
Nalle Valtiala har av Tuva Korsström kallats ”en litterär kameleont”, ett träffande epitet på en författare som greppar över mycket och som tycks intresserad av det mesta. Han växlar till synes obehindrat mellan olika genrer: kåserier, recensioner, självbiografisk prosa, romaner, resebeskrivningar med mera. Han är mycket skicklig på pastischens område, som han demonstrerade häromåret i Ett gram morfin då och då, en briljant samling kriminalberättelser som drar nytta av kända klassiska detektivhistorier av bland andra Agatha Christie, Conan Doyle, Dorothy Sayers och Raymond Chandler, och med en historia om Hemingway och Faulkner som är mästerstycket i samlingen. I den låter han med perfekt tonträff den enes isbergsstil brytas mot den andres mångordighet.
Liksom Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman har Nalle Valtiala nu samlat artiklar som han skrivit i miljöfrågor, för hans del de sjuttiofem som trycktes i tidskriften Finlands natur under åren 2002 till 2015: En kLOk bok om miljön (Förlaget Litorale, Hangö) — versalerna gäller både omslaget med ett foto på ett vackert lodjur, och sidor inne i boken. Med en alldeles onödig blygsamhet kallar han sina skriverier för spånor. Det är de inte alls, utan tvärtom vägande inlägg i viktiga frågor om bevarandet av miljön runtom i världen. Det rör skövlingen som pågår, och befängda politiska beslut som kunde stoppas i sista stund, som det tilltänkta fällandet av almarna i Kungsträdgården i Stockholm. Men också sådant som vi svårligen kan bota, som almdöden orsakad av almsplintborrarna som härjat förödande i Skåne och på många andra håll.
Det handlar om snöleoparder och nattvioler, om fjärilar och spindlar, om Påskön och Brasilia, om Paris och Grankulla, och om hur den ekologiska balansen rubbas när läkemedel som rinner ut via reningsverken tar död på mångfalden av Indiens gamar. De såg till att kadavren efter självdöda heliga kor rensades in till benen. Nu finns få fåglar kvar, och kropparna ruttnar bort och drar till sig råttor och schakaler som sprider rabies: ”Hur det hela ska sluta ligger i gudarnas knän. År 2006 förbjöds diclofenac i Indien, Nepal och Pakistan, men att bygga Riksdagshuset i Berlin tog längre tid än att bränna ner det till grunden. En annan sak som historien visar är att varken individer eller stater lär sig av andras misstag.”
Tag och läs!
info@opulens.se
