LITTERATUR. Boken är rapsodisk och innehåller många välformulerade filosofiska meningar som glimmar till lite överallt i texten. Dessa läser man gärna många gånger och med eftertanke, skriver Camilla Lindberg, som läst Svartgrundet av Kent Wisti.
Svartgrundet av Kent Wisti
Verbum
Svartgrundet är en liten nätt livsbejakande bok som är skriven av prästen, satirikern och bildkonstnären Kent Wisti. Den kan närmast beskrivas som en filosofisk betraktelse där fokus ligger på tillbakablickar av ett avlägset fädernes land som existerar både fysiskt och symboliskt.
Författaren gör en yttre och inre resa tillbaka till det område i Finland därifrån hans morföräldrar kom innan de flyttade till Sverige. Det kallas Österbotten och ligger ungefär mittemot svenska Västerbotten. Bygden är i huvudsak svenskspråkig (här talas finlandssvenska och en mängd olika dialekter) och den har en stark religiös tradition.
Ännu idag finns här en mångfald av olika frikyrkor, och den laestadianska väckelserörelsen i trakten kring Larsmo influerar både samhälldebatten och det politiska livet. Det kristna arvet och släktbanden lägger sig som en fördomsfri livsbejakande fond till själva texten. Svartgrundet är en fristående uppföljare till De tillhöriga, som gavs ut på Libris bokförlag 2018.
Den här boken tar avstamp från två symbolbilder som löper som en röd tråd genom texten. Dels är det ön Svartgrundet, men i första hand handlar det om de österbottniska träskulpturerna, fattiggubbarna, som finns utanför många österbottniska kyrkor. Tidigare användes de för att samla in pengar till behövande, men i dag utgör de ett exempel på en form av vardagsnära folkkonst. Författaren jämför dem med rondellhundarna i Linköping som började framträda i början av 2000-talet.
Ibland fick gubbarna (finns även en ”fattiggumma”) fungera som en form av skampålar, och moraliska förbrytare och andra ogärningsmän placerades bredvid dem. Skammen löper genom boken som en underliggande tematik vid sidan om förlåtelse, försoning, anpassning, hemkomst, periferi och utanförskap.
Till det här kan man ännu tillfoga existentiella spörsmål som anknyter till livets förgänglighet och till det som författaren kallar kristologi. Hos fattiggubben vill författaren genom olika försök och ingångar sammanfatta och förankra tillvarons början och slut. Gubbarna är de enda som ser vår brustenhet, delar vår svaghet och här antar de formen av en lidande Kristus.
Texten gör vissa nedslag i de österbottniska byarna och lyfter specifikt fram några av gubbarnas öden. Några har på grund av skadegörelse och slitage förpassat till kyrkornas vapenhus. Här antar boken stundvis en form av road-trip berättelse, men greppet förblir löst och texten ger sig snart ut på egna vägar.
Författaren har själv i en intervju beskrivit texten som en berättelse som är spretig, flyktig och i rörelse. Utan några egna anspråk söker den en relation med läsaren. Ambitionen är liberal och fördomsfri, men hos läsaren infinner sig under läsningens gång ibland ett behov av en striktare redigering och struktur som skulle göra helheten mera gripbar.
Riktningen blir ibland otydlig, samtidigt som det förekommer vissa övertydligheter och upprepningar i de filosofiska resonemangen kring gubbarna som känns onödigt dogmatiskt fastslagna.
Som kompletterade symbolbild till gubbarna, används Svartgrundet, en ö och sommarvist utanför Jakobstad. Ön beskrivs delvis ur ett nostalgiskt perspektiv (även om författaren själv ogillar nostalgi), men den transformeras även till en form av existentiellt livsvillkor.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Boken är rapsodisk och innehåller många välformulerade filosofiska meningar som glimmar till lite överallt i texten. Dessa läser man gärna många gånger och med eftertanke. De har en välbehövlig motvikt i de mer lättsamma konkreta vardagsanekdoterna som återges från bygden och morföräldrarnas liv. Här får också kriget och dess mentala efterdyningar sin rättmätiga plats. Också krigets fasor delas av fattiggubbarna som upplevt det mesta.
De här passusarna är historiskt informativa och vardagsbilderna återges ibland via dialekt som skapar autenticitet och värme. Något påminner miljöerna och trakterna om de i Karin Smirnoffs rosade roman, Jag for ner till bror, även om anslaget här är mildare.
Boken blir en slags minneskrönika över en älskad släkt och bygd, men där författaren hela tiden är medveten om att han beträder mark där han i grunden ändå är hänvisad till den utomståendes blick. Texten medger ett sökande, ett trevande, men också en hemkomst som bottnar i en mylla där rötterna finns och hittar sitt livsvatten.
info@opulens.se
