DANSK LITTERATUR. Erik Bovin har läst den danska poeten Signe Gjessings senaste bok i svensk översättning, Tractatus philosophico-poeticus. Han tycker att den är “outgrundlig och alldeles, alldeles underbar!”
Jag avundas ofta danska poeter. Flera av dem har något som vårt så kallade avantgarde saknar: ett mod och ett självförtroende, till synes, renons på jantelag. Det, och mycket annat, kommer jag att tänka på när jag läser Signe Gjessings senaste diktbok Tractatus philosophico-poeticus (2019), i utmärkt översättning av Helena Boberg.
Vem hade ens fått publicera en poetisk-filosofisk omskrivning av Ludwig Wittgensteins magnus opus i Sverige? Horace Engdahl? Nej, tänkte jag först när Modernistas utgåva av hennes femte verk landade i bokhandeln i somras. Ett tunt häfte om varat, världen och universum. Pretentiöst om något. Ändå fungerar det.
I Wittgensteins Tractatus logico-philosophicus (1921) återfinns den ofta citerade raden: ”Om det man inte kan tala om måste man tiga.” I sin omskrivning har Gjessing ämnat göra just det: ge språk åt det outsägliga. Hon skriver det själv i bokens förord, där hon även kallar sitt verk för en dikt, till skillnad från Modernista som slarvigt nog lanserat den som en diktsamling. Hon skriver vidare att hon avsett förena filosofi och poesi, och velat gestalta extasen med utsagor som i sig är skapande.
Det är inte fullt så pretentiöst som det låter. Gjessing har inte låtit sig smittas av den analytiska filosofins torra språk. Dikten är av en lekfull, vågad och underfundig karaktär. Poesin vinner snabbt över filosofin. Hon har troligtvis inte haft samma sanningsanspråk som Wittgenstein. Hennes precision är i första hand poetisk. Gott nog. Det betyder inte att det är lättläst. Det tunna häftet med sina gåtfulla fragment är som gjort för långsam avnjutning och – inte minst – omläsning.
Gjessings poesi har redan från början haft något storvulet över sig. Delvis tack vare det kosmiska temat som återfanns redan i debuten Ut i det o-lösa. När den utkom 2016, i svensk översättning av Ann Jäderlund, lanserades hon som en av Danmarks viktigaste poeter. Sedan dess har hon faktiskt “levt upp till hajpen”, får en lov att säga, vilket kanhända förklarar självförtroendet.
Från Wittgenstein har hon framför allt lånat formen från Tractatus med numrerade utsagor. Om formen signalerar lagbundenhet är innehållet desto mer oförutsägbart. Enstaka rader hade kunnat ryckas ur sin kontext och fungera som tankeväckande aforismer:
“5.2211 Kärleken skapar små medaljonger av universalitet.”
Dikten utgör något av en poetisk skapelseberättelse då den rymmer världens tillblivelse, närvaro och utslocknande. Med diktens form har hon skrivit sig förbi centrallyriken och det centrallyriska jagets utsägelseposition vilket resulterar i en säregen dikt. I det avseendet har hon haft nytta av att återanvända Wittgensteins logiska system.
Få poeter kan få en att känna sig så liten som Gjessing:
“3.02 Är det med flit universum inte tagit med vägar till stjärnorna?”
En är bara en flugskit i ett mörkt, ljust och alltid överväldigande universum. Kanhända behöver vi emellanåt påminnas om vår litenhet – och på en gång – världens möjligheter.
Den kosmiska tematiken återfinns annars, otippat nog, även i populärkulturen. I synnerhet inom black metal-estetiken reflekteras ofta kosmos melankoliska, allomslukande mörker, vilket för övrigt utgör grunden för genrens nattsvarta nihilism och satanism. I jämförelse är Gjessings dikt definitivt ljusare.
Jag fortsätter gärna följa Gjessing, om än hellre som författare än metafysiker. Dikten gör mig inte klokare på kosmos men göder likväl min förundran. Tractatus philosophico-poeticus är outgrundlig och alldeles, alldeles underbar!
info@opulens.se
