Fascinerande diktbygge

FINLANDSSVENSK. Ralf Andtbacka är allt klarare en av de mest intressanta rösterna i den finlandssvenska och svenska poesin och den här boken visar igen hans egensinniga förhållande till dikten, språket och det vi brukar kalla verkligheten, skriver Tom Karlsson. 

Potsdamer Platz. En dikt av Ralf Andtbacka
Förlaget Förlaget

Det är platsen, som är utgångspunkt i Ralf Andtbackas nya bok Potsdamer Platz. En dikt. En plats mitt i Berlin, tyngd av symbolik och associationer. Den är en nod i ett kommunikativt nätverk och man kan likna Andtbackas dikt vid en rhizom, som sträcker sig ut över bokens hundratals sidor och därifrån vidare i läsningens rottrådar. Boken är en dikt, en helhet, vars delar bör ställas in i helhetens kontext för att förstås. På vilket sätt delarna sedan förhåller sig till varandra och hur helheten skall tolkas är en annan sak. Det är fråga om lösryckta fragment och intryck, hopsamlade med en psykotisk samlares frenesi.

Ralf Andtbacka är allt klarare en av de mest intressanta rösterna i den finlandssvenska och svenska poesin och den här boken visar än en gång hans egensinniga förhållande till dikten, språket och det vi brukar kalla verkligheten. Man har alltid kunnat se fram emot hans böcker med stora förväntningar, men de har också alltid krävt en stor öppenhet och fördomsfrihet inför läsakten. Potsdamer Platz är Andtbackas elfte diktsamling och ännu en lyckad produkt från poetens alkemistiska språklaboratorium.

Potsdamer Platz är för Andtbacka ett ”landskap vid världens ände”, en plats där tiden står stilla och ingenting någonsin är över. Allt gyttrar sig samman i denna knutpunkt. Författaren står här som ”den rolösa lyssningsstationen”, en röst som går på autopilot, en drönarröst som klonar sig i en realtidskollaps med upprepningstvång och rundgång. Det är ett kaotiskt brus, där buller blandas med signaler. Men, det är som Andtbacka skriver, ”Noise is as communicative as signal”.

Det är i dessa landskap och med denna röst vi befinner oss i Andtbackas dikt. För oss, som läst och uppskattat hans tidigare verk, är det mycket vi kan känna igen, men samtidigt är allt vidare utvecklat.

Vid läsningen av Potsdamer Platz, kom jag att tänka på inspelningar av ljudmiljöer från olika städer och andra miljöer, som fungerar som readymade ljudkonst. Här är bruset och bullret budskapet, men samtidigt består det av olika i sig och sin kontext betydelsebärande signaler. Det är kontexten som skapar betydelserna; så också i Andtbackas bok. Läsakten kan kännas förvirrande, men det är rumtidens villervalla. Underjordiska, urbana hållplatser binds samman genom subjektiva förnimmelser. Tankarna går till Gilles Deleuze och Félix Guattari.

Potsdamer Plats är som ett rhizom, som tusen platåer. Andtbacka försöker inte beskriva och ännu mindre tolka detta nätverk av brus och signaler. Han bygger en språklig modell av Potsdamer Platz, eller ritar en psykogeografisk karta. Dikten innehåller inget sammanhållande subjekt och också det som kunde ha fungerat som ett sådant nedmonteras. Andtbacka ger oss här två termer, som åtminstone inte jag tidigare känt till: ”autopagnosi” (oförmåga att lokalisera och namnge egna kroppsdelar) och ”misoplegi”(hat mot kroppsdelar som upplevs som främmande). Det är alltså inte enbart platsen som upplöses och sammanfogas i en fortgående växelverkan, utan också det man brukar uppleva som individualitet.

Det konkreta bygget, har ofta fascinerat Ralf Andtbacka, om det så varit fråga om att bygga upp ett kuriosakabinett, som under arbetet med boken Wunderkammer, eller en kakelugn, som i Magnetmemoarerna. Diktverket har samsats med ett påtagligt, materiellt hantverk. ”På riktigt”, som någon skulle uttrycka sig. Så också här. Vid sidan av dikten har Andtbacka byggt upp en imponerande webbsajt med material som fungerat som byggnadsmaterial för dikten. På potsdamerplatz.fi, kan man därför följa de rutter och besöka de källor där poeten genom tid och rum vandrat sig fram till sitt märkliga diktverk. Fascinerande!