IRONI. Amor Towles måste älska att skriva. Han har en fantastiskt underhållande berättarstil med en ständigt närvarande ironi som ibland släpper fram en liten sarkasm som livar upp, skriver Robert Myhreld.
En gentleman i Moskva av Amor Towles
Översättning: Jan Hultman och Annika Hultman-Löfvendahl
Wahlström & Widstrand
Jag trivs med de gamla ryssarna. Dostojevskij, Gogol, Tjechov, Turgenjev och de inte lika gamla men lika döda Belyj, Bulgakov, Platonov, Grossman, Solzjenitsyn, Sjalamov ligger mig varmt om hjärtat. Jag vill inte få er att tro att jag är beläst helt enkelt eftersom det inte är något man kan beskylla mig för. Vad man däremot kan hålla emot mig är att jag tagit till mig vissa manér som är så vanligt förekommande i de ryska skrifterna. Jag bugar mig ofta lätt när jag hälsar, smackar inte sällan med tungan och jag misstänker att jag snart kommer stampa vredgat i golvet vid minsta förtrytelse. Rätt löjligt om ni frågar mig, men nu är det som det är.
Man måste vara ett ovanligt väsen om man inte gillar Amor Towles En gentleman i Moskva. Towles är visserligen Bostonbördig, men trivs alldeles utmärkt med att genom fiktionen befinna sig i Ryssland. Han är väl förtrogen med landets kultur och historia och syr med björntråd samman handlingen med många av de ovan nämnda författarna. Han följer med lätt och varsam hand skeendena från revolutionen och framåt. Det ord som kommer för mig när jag tänker på boken är gemytlig. Framför brasan-mysig om ni så vill. Det är den minst våldsamma skildringen av tidsperioden som passerat mina ögon. Det blir aldrig värre än en liten skärmytsling mellan tre gäss och en general som inför ett litet sällskap tappar byxorna och visar upp ett par praktfulla militärkalsonger. En person ur åskådarskaran beter sig gudskelov reglementsenligt och gör inför denna uppenbarelse honnör.
Greve Alexander Ilitj Rostov, mottagare av Sankt Andreas-orden, medlem i Jockeyklubben och jaktledare, står den 21 juni 1922 inför Kommittén för undantagstillstånd inom Folkkommissariatet för inre angelägenheter. Rättegången är lite av en fars där greven spelar ut hela sitt register. Han är rapp i munnen, charmerande, artigt fräck och kultiverad. Han undslipper att perforeras av kulor inför exekutionsplutonen och döms istället till ett något ovanligare straff. Han har fram tills rättegången under fyra år levt i en lyxsvit på Hotell Metropol, centralt beläget i Moskva alldeles i närheten av Kreml. Samma hotell blir den byggnad han förvisas till, men lyxsviten får han flytta ut ur. Istället ställs ett litet vindsutrymme till hans förfogande. Rummet har fram tills dess använts för att gömma undan allt möjligt skräp, men fungerar uppenbarligen alldeles utmärkt även för att husera en detroniserad greve.
1922 är greven i sin styrkas dagar, vital och upplagd för vad överraskningar livet har att komma med. När boken närmar sig sitt slut befinner vi oss i den senare delen av 50-talet. Åren passerar och mycket blod hinner rinna under broarna. Greven mognar trots sin belägenhet och finner mening i sin skenbart instängda tillvaro. Antalet knäböj och tänjningar på morgonkvisten hinner å andra sidan minska från 20 till fem. En tidsmarkör god som någon.
Överklassen har jag i allmänhet inte mycket till övers för, men den reslige greven är svår att ogilla. Han är förutseende, inkännande, älskvärd, sorglös, finkänslig och några skulle kanske påstå en gnutta tillgjord. Han vet skillnaden mellan ”en gentleman och en fähund” och samtalar med samma enkelhet med katter (herr Drosselmeyer, hotellets enögde katt) som med en gammal överste från Röda armén. Han finner sig tillrätta med Nina, den med ett ovanligt skarpt intellekt utrustade nioåriga flickan som en dag dyker upp. Med Nina kommer han bege sig ut på äventyr i hotellets mer okända skrymslen. En huvudnyckel i rättan tid är mer värd än all vodka i världen. Greven skulle antagligen kunna hålla en livlig konversation med stendött grus och helt säkert med ett lik. Kanske till och med Lenins? Jag är svag för den här sortens karaktärer, och, är jag rädd, för flärdfulla salonger och lyxrestauranger. Jag får mitt lystmäte här.
Towles måste älska att skriva. Han har en fantastiskt underhållande berättarstil med en ständigt närvarande ironi som ibland släpper fram en liten sarkasm som livar upp. Greven är ständigt i blickfånget, men det är hans interaktioner med de människor som kommer och går — och i vissa fall blir kvar — på hotellet som för berättelsen framåt. Djup vänskap formas, några personer försvinner för att flera år senare återkomma medan andra skickas iväg till Sibirien, ”eftertänksamhetens land” och aldrig hörs åter. Berättelsen tar ibland årslånga kliv, men det blir aldrig onaturligt.
En och annan belackare kommer säkert mena på att boken är för lång. För mig skulle den kunna få fortsätta med sitt makliga tempo i åratal, men även greven förtjänar sin vila. Hur som helst — när sista sidan är vänd stampar jag upprört i golvet, bugar senare inför upplevelsen och smackar förnöjt med tungan.
info@opulens.se
