JUBILEUM. Idag är det August Strindbergs 170-årsdag. Med anledning av jubileet publicerar vi denna vecka några mindre kända historier om vår nationalskalds liv. Den första handlade om den bortglömda dottern Kerstin Strindberg. Idag om hans förhållande med den 43 år yngre Fanny Falkner.
Han kom som ett åskväder med två resväskor en brännande julidag till sitt nya hem i Blå Tornet. Möbler, till och med böcker i femrummaren på Karlavägen 40 i Stockholm hade lämnats till försäljning. Skilsmässan från Harriet Bosse hade varit en plåga för August Strindberg, nu ville han sudda ut allt som hade med den tredje frun att göra; det fick vara definitivt slut med pinsamma försök att få henne tillbaka och hon skulle inte längre ha någon möjlighet att söka honom för telepatiska kärleksstunder. Året var 1908, han hade knappt fyra år kvar att leva. De första smärtsamma symptomen av magcancer hade stört honom sedan Bosse gift om sig med skådespelarkollegan Gunnar Wingård.
Det nya hemmet var en modern trerummare på Drottninggatan 85. Hiss fanns, den var han stolt över men använde den inte. Vattenklosett och ett litet duschrum var välkomna bekvämligheter. I hyran ingick även mat som tillhandahölls av familjen Falkner. Fru Meta, med danskt påbrå, var en duktig kock, som ett resultat av det förbättrades Strindbergs hälsa; men klagomål förekom ofta: eskimåmat! oätlligt! etcetera.
I familjen Falkner ingick dottern Fanny, sjutton år gammal, teaterintresserad, konstnärligt begåvad och även skådespelare på Strindbergs och Augusts Falks nya Intima Teatern. ”Vill fröken Fanny vara vänlig och stiga ned”, önskades i interntelefonen. Författaren behövde hjälp med renskrivning eller högläsning ur tidningar, snabba steg i trappan från en våning upp följde omgående. Relationen mellan den åldrande Strindberg och fröken Fanny fördjupades snart.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
En kväll föreslog titanen att de två skulle förlova sig och börja ett nytt liv på landet. En kort tid med oskyldigt kel följde, Strindberg gav Fanny smeknamn medan hon aldrig ens duade sin fästman in spe. Men snart insåg Fanny vad ett liv med den 43 år äldre författaren skulle innebära och trots all respekt och beundran förklarade hon att projektet inte var genomförbart. ”Jag tyckte om att röra om i hans hår och att smeka hans kinder men hålla av honom — som jag ville — kunde jag inte.” Fanny orkade helt enkelt inte lura sig själv. De riktiga och avgörande känslorna fanns inte.
Relationen mellan de två förändrades. De 60 kronor Fanny fått per månad för att vara ett slags sekreterare utbetalades inte längre, men vänskapen bestod, om än i nedtonad form.
När Strindbergs sjukdom förvärrades gjorde Fanny flera försök att få träffa sin mentor en sista gång men nekades detta. Vid en sista förfrågan meddelade trotjänarinnan Mina Boklund att Strindberg tänkte på Fanny men att han skulle stryka henne om hon grät.
Fanny fanns med i den stora skara som följde Strindberg till graven. Hon var placerad i första ledet vid avmarschen från Blå Tornet. Några klematis hon ville ge lämnade hon till Mina som stod bland de närmaste vid graven. Fanny var den enda närvarande av de fyra kvinnor, som mest påverkat Strindbergs känsloliv, kanske med konkurrens av Dagny Juel, den avskydda. Siri von Essen dog tre veckor före sin ende make, den andra frun Frida Uhl var i London fullt sysselsatt med sin nyöppnade kabaré och Harriet valde att sitta ensam på en bänk ute på Djurgården. Hon liksom Frida och Fanny talade i efterhand aldrig illa om Strindberg. Inte heller den första frun beskyllde honom för att vara kvinnohatare.
Strindberg ville leva i fasta förhållanden, helst med barn omkring sig. De 100 kärleksbrev han skrev var riktade till de tre fruarna. Fruarnas trohet kan däremot med rätt ifrågasättas. Breven till Fanny innehöll mer goda praktiska råd än romantiska vändningar och hade inte den känslomässiga styrka som karakteriserade breven till fruarna. De bekräftar ett slags professor Higgins-Eliza-förhållande utan happy end. Det var en gammal mans romantiska och kortvariga dröm — mot förträngt bättre vetande — om ett äktenskap med en ung kvinna, som inte hade någon möjlighet att leva upp till hans förväntningar. Det tänkta bröllopet på Helgoland, där han 1893 gift sig med Frida Uhl, var endast en hägring, omöjlig att ge plats i verkligheten. Till bådas lycka måste sägas. Ett ingånget äktenskap hade inte fått något lyckligt förlopp eller slut.
Kunde Strindberg verkligen ha menat allvar med sitt frieri? Det troliga är att ett sådant ägt rum: i ett brev till dottern Greta skrev han att hon inte skulle tro på ryktet om hans påstådda uppvaktning av Fanny: ”… förresten vill hon inte…”
Fanny Falkner flyttade till Danmark där hon livnärde sig som miniatyrmålare. Hennes konstnärliga talanger värderade Strindberg högt. Han såg bland annat till att hon fick i uppdrag av Hjalmar Branting att måla ett porträtt av dennes hustru. Hon gjorde även omslag till Abu Casems tofflor (1908) och slutvinjetten till Stora Landsvägen (1909). Fanny Falkner begick självmord i Köpenhamn 1963.
info@opulens.se
