ROMAN. Elisabeth Brännström har dels fått ta en tripp genom ett underjordiskt Malmö där ingenting är heligt och allt är till salu, dels fått insyn i vad det innebär att vara ung, skyddslös, och mycket ensam i ett samhälle där nästan ingen bryr sig. Här är hennes recension av Josefine Adolfssons roman Rippad.
Rippad av Josefine Adolfsson
Natur & Kultur
Josefine Adofssons nya roman Rippad inleds med att den unga malmöiten Julia väcks av en explosiv kaskad av knackningar på ytterdörren. Julia som sover påklädd bredvid sin helt utslagne kompis Omid på en madrass i hallen, båda lider av svår baksmälla, öppnar dörren mot bättre vetande och in ramlar Arkitekten, en dansk som Julia städat svart åt i Köpenhamn. De har, eller har inte, ett förhållande som inletts med att Arkitekten sextrakasserat henne på jobbet. Väckt av bullret kommer också Julias granne Milan instörtande och när han ordnar fram en dammsugare och skurhinkar samtidigt som han får Julia att rikta en pistol mot Arkitektens huvud börjar det redan dåliga läget att kännas riktigt urspårat.
Det som följer är en berättelse om Julias liv, fram till det ögonblick då hon lämnar Arkitekten i Milans våld i sin lägenhet nära Möllevången. Hon för en maxad tillvaro som präglas av gränslöshet och en känsla av att allt är till salu. Julia tillhör ett prekariat som försörjer sig genom tillfälliga jobb, svarta eller vita, i Malmö och Köpenhamn och gränserna för vad hon utsätter sig själv för varierar och omförhandlas ständigt. Ibland innebär ett extrajobb i Köpenhamn en oskyldig påskmiddag hos ett äldre par, ibland innebär det förnedring; lägenhetsstädning halvnaken eller utan underkläder. Julia rusar fram genom tillvaron som en desorienterad, ganska vinglig och skör bulldozer, ofta i sällskap med Omid, som säljer sig till andra män och anser att Julia bör göra detsamma eller att hon åtminstone bör ta bättre betalt för sina tjänster.
Julias redan sköra situation försämras ytterligare av att hennes mamma, efter många års drickande, börjat försvinna mentalt samtidigt som hon allt oftare måste läggas in på vårdhem. Både hon och Julia blir offer för en dåligt fungerande sjukvård där mamman pendlar mellan sin egen lägenhet och vårdanstalter, allt medan Julia försöker behålla sin mentala balans i en hänsynslös värld som behandlar henne illa. Den som hon älskar mest, Yara, befinner sig dessutom i Brasilien och deras kontakt är på väg att helt brytas när Yara inleder ett nytt förhållande med en man och allt oftare klickar bort Julias desperata telefonsamtal.
Desperation är det som först och främst präglar Julias tillvaro i Öresundsregionens två huvudstäder och hennes skyddslöshet blir ofta i det närmaste plågsam för läsaren. Josefin Adolfssons intensiva, ibland rättframma, ibland poetiska språk skapar många bilder, både drömskt ljusa och och becksvarta, men först och främst lyckas författaren med att lyfta fram en skrämmande bild av en skör ung kvinna som helt håller på att tappa fotfästet eftersom hon saknar både socialt skyddsnät och backning från en fungerande omvärld. När vi i romanens slutskede återvänder till Arkitekten, Milan och pistolen har vi, i Julias sällskap, dels fått ta en tripp genom ett underjordiskt Malmö där ingenting är heligt och allt är till salu, dels fått insyn i vad det innebär att vara ung, skyddslös, och mycket ensam i ett samhälle där nästan ingen bryr sig.
elisabeth.brannstrom@opulens.se
