Exemplarisk bok om konflikten mellan Israel och Palestina

HISTORIA. Lis Lovén har läst Rashid Khalidis ”Hundraårskriget mot Palestina” och finner att det är en exemplarisk bok om ett kolonialt problem.

Hundraårskriget mot Palestina
Bosättningskolonialism och motstånd 1917-2024
av Rashid Khalidi
Översättning: Ulrika Junker Miranda
Karneval förlag  

Rashid Khalidi är en palestinsk-amerikansk historiker vid Columbia University i New York. 

Rashid Khalidi inleder sin bok – ”Hundraårskriget mot Palestina” – lite mjukt med att berätta om sin bakgrund som palestinier. Vi får en viss inblick i hans personliga sammanhang. Han driver sedan sin tes om hur kolonialismen har fortgått med projektet Israel medan övriga världen gått in i en fas av avkolonisering.

I början på 1900-talet söndrades imperiet Osmanska riket, det som nu är Turkiet. Och efter dess fall växte nationalismen fram på många ställen. Sionismen byggde på idén om att skapa en Israelisk nationalstat. Det låg helt enkelt i tiden.

Efter Osmanska rikets fall uppstod ett vakuum i Mellanöstern. Vem skulle fylla ut detta tomrum? Och hur?

Sionismen som rörelse kände sig nu manad att skapa en egen stat på grund av den antisemitism judarna alltid mött. Och just på grund av att judar så länge levt i Västvärlden möttes sionisterna av förståelse i de europeiska och amerikanska kulturella och politiska eliterna. Det gjorde att sionisterna kunde ha dialoger med Västvärldens storpolitiska rörelser, en möjlighet som palestinierna i hög grad saknade.

När så stormakterna var inblandade i skapandet av Israel hade palestinierna inga relationer till Väst som de kunde dra nytta av. Israel som utropades till stat 1948 hade alla former av stöd från Väst. Militärt, kulturellt, ekonomiskt. Palestinierna halkade efter och lyssnade inte till de intellektuella som senare sa att de borde försöka påverka opinionen i Amerika. Den opinion som hellre förstod israelernas sak, särskilt efter andra världskriget.

Strax efter första världskriget utropade Nationernas förbund (senare FN) det palestinska området till brittiskt mandat. Det låg alltså på britternas axlar att förvalta detta område. Samtidigt ville få länder ta emot judar, så att ”låta” dem bo i Palestinaområdet tycktes lockande. Med Balfourdeklarationen lovade britterna bort området till den judiska rörelsen. Och fler och fler började invandra till detta så kallat förlovade land.

Kahlidi framstår som synnerligen påläst när det gäller denna historia. Delvis utifrån egna intressen som palestinier kan man tänka. Ändå uppvisar han en viss distans.  

Det är en exemplarisk bok med många beskrivningar av turerna fram och tillbaka med förhandlingar. Därtill med förklaringar till varför sionisterna lyckades förverkliga sin vision om att skapa ett judiskt hem. Men givetvis finns det i framställningen också en sorg över de mängder av palestinier som fördrevs från sina hem. Och alla som blev dödade under krigen.

Då staten Israel utropades 1948 hade övriga arabvärlden dåligt ledarskap, även detta på grund av tomrummet efter Osmanska riket. Palestinierna fick alltså inte det stöd de hade behövt från övriga Mellanöstern. Ett dåligt utgångsläge på många sätt alltså. Israel hade allt stöd från Väst. Därför kan man dra slutsatsen att skapandet av staten Israel var ett kolonialt projekt. Och som ett kolonialt projekt måste det upprätthållas med våld.

Men något mer än våld behövs väl för att skapa en stat? Kanske är det ändå myten om att Israel började från noll som frodats. Naturligtvis fanns det mer än bara våld. Israel hade en god ekonomi på grund av kapitalöverföringar från Väst, man hade kunskap om juridiska manövrar, ett i hög grad utbildat folk, man arbetade hårt och bedrev intensiv lobbying. Lägg därtill ett propagandamaskineri, en stark religiös tro inte att förglömma, samt militära resurser. Så från dag ett kunde man genom militärmakt segra över arabvärlden i en militärkonflikt. Palestinierna hade inte stöd från något håll. En djup tragedi således. Och var befann sig då palestinierna? Jo, de saknade diplomatiska sändebud, hade inga regeringsorgan, alltså inget utrikesdepartement, kunde inte knyta allianser och hade inga militära resurser.

Det var alltså palestinierna som började från noll. Blir då deras kommande motstånd så svårt att förstå rent logiskt?  Och om övriga arabvärlden hade dålig kunskap om västerländska politiska strukturer, vart ledde då denna okunskap? Det är inte särskilt svårt att förstå.  

Men under sexdagarskriget 1967 mellan Israel och Jordanien, Egypten och Syrien uppstod en paradoxal effekt för palestinierna. Ett krig där Israel segrade. Ett nationellt uppvaknade kom i krigets kölvatten för palestinierna. Författare, intellektuella, konstnärer födde fram en politisk och kulturell renässans. Kanske var man redo för en ny identitet? Identiteten blev kanske en kombination av pessimism och optimism, vilket  författaren Emile Habibi har hävdat. Militanta och politiska rörelser skapades. Fast det var övriga Mellanösterns Arabförbund som skapade PLO.

Så kunde 1967 palestinierna med Arafat i spetsen ta över ordförandeskapet. Arafat hade denna position fram till sin död 2004. Men det verkar som om uppkomsten med Arafat i ledarställning innebar problem för de arabstater som hade stora skaror med palestinska flyktingar. Kanske fanns det en politisk sprängkraft i dessa flyktingskaror. Och nu började Israel se namnet Palestina som ett dödligt hot. Man började använda ordet terrorister… Men det är också då som palestinierna själva börjar göra sig gällande.  

1974 fick PLO observatörsstatus i FN. Det var en diplomatisk framgång men frågan kvarstår. Hur löser man denna infekterade konflikt mellan Israel och Palestina? Vilken lösning är den bästa kompromissen?

Khalidi går igenom alla de olika krigsförklaringarna från dag ett och framåt. Han pekar på styrkor och svagheter. Han pekar även ut PLO:s svagheter. Naturligtvis får vi även läsa om Hamas.

Khalidi menar att problemet i grunden är ett kolonialt problem och att Västmakterna inte har känt sig manade att se sin skuld till att konflikten uppstått. Är det först nu som en starkare opinion för Palestinas sak kan väckas? Om Israel ser alla palestinier som presumtiva terrorister – ja, då är det en vanföreställning. Och om Israel än idag iklär sig rollen som offer – hur stämmer det då överens med att nationen alltid fått stöd av de västliga stormakterna? Khalidi menar att man måste se den verkliga orsaken till konflikten. Inse att det är kolonialt problem helt enkelt.