BIOGRAFI. “Johan Svedjedal har skrivit ett heltäckande och genomgående intressant och spänstigt verk om Harry Martinsons författarliv,” skriver Bo Bjelvehammar som läst den nu aktuella biografin.
Min egen elds kurir
Harry Martinsons författarliv
av Johan Svedjedal
Albert Bonniers förlag
Harry Martinson hör till våra stora författare. Många menar att han är en av de främsta genom sin spännvidd och sin mångsidighet. När han tilldelades Nobelpriset i litteratur uppstod en infekterad diskussion om just hans kvaliteter som författare och lämpligheten att dela ut priset till en av Svenska Akademiens egna ledamöter. Det var en diskussion, som golvade Harry Martinson, och när sjukdomar satte in blev det en bidragande orsak till att han tog sitt liv.
Han orkade inte med alla påhopp och förtäckta nålstick, från ondskans riddare bland akademiker och kulturkritiker. Det var ett ifrågasättande, som aldrig tog slut.
Johan Svedjedal har skrivit ett heltäckande och genomgående intressant och spänstigt verk om Harry Martinsons författarliv. I tidsföljd löper verksanalyser bredvid levnadsspår.
Stilen är klar och lyhördheten mot tidigare forskning är hela tiden närvarande. Inte på ett träigt sätt, utan friskt och öppet.
Det är just den friska nyfikenheten och öppenheten, som skapar detta storverk!
Harry Martinsons barn- och ungdomsår är såriga – han växer upp i skilda familjer som sockenbarn och fattighjon, lever nära de små människorna, men i ett liv av utsatthet och umbäranden. Han gick tidigt till sjöss, men lämnade det livet och bestämde sig för att bli författare. Han har skildrat allt detta på ett mästerligt sätt i sina självbiografiska romaner. Bredvid dessa har han skrivit om naturen, i essäer, i form av impressioner och episoder och i flera diktsamlingar.
Martinson talar ofta om att naturen är diktens källa och utmanar författarens strävan mot enkelheten.
Det är just i naturböckerna som det flödar av formuleringar där han framträder som en bildspråkets mästare.
Till detta kommer hans inkännande skildringar av de utsatta och de små i samhället. Han har en gång varit på botten i socialt avseende och tillhört den tydliga underklassen. Som en luffare och tiggare har han vandrat på vägarna.
Därifrån har han sedan svingat sig till den förnäma församlingen de aderton. Det kan kallas en klassresa!
Och i sanning är han en renodlad arbetarförfattare.
Harry Martinson talade tidigt om miljöförstöring och vikten av att värna om de mänskliga livsvärden, detta är som tydligast i verseposet ”Aniara”, som även renderade honom kritik – han sågs som en notorisk klagonisse och en konservativ och bakåtsträvande tänkare, som mest ägnade sig åt filosofiska spekulationer.
Jag ser genom denna gedigna genomlysning Harry Martinson som en god människa som levde nära och inpå naturen.
bo.bjelvehammar@opulens.se
