Ett requiem som omfattar oss alla

LYRIK. Cecilia Persson har läst Johan Jönsons aktuella diktbok “Nollamorfa” och anser att den är något av det mest briljanta Johan Jönson skrivit.

Nollamorfa av Johan Jönson
Albert Bonniers förlag

Jag står upp timme ut och timme in med kramp i benen och sträckläser “Nollamorfa” i A3- format och kan under läsningens gång inte komma förbi att Johan Jönson med en ironisk gest driver lite med mig som läsare via de superbegåvade och superintelligenta boksidorna. Jag upplever också att det är en i allra högsta grad politisk bok om den hårt arbetande vaktmästaren som slet under sitt liv i kapitalismens kugghjul och fråntogs rösten och kroppen in till sista andetaget.

Minne, hågkomst och glömska kan ju angripas och tolkas på många sätt: fenomenologiskt, biologiskt, existentiellt, politiskt, psykoanalytiskt och postmodernt. Nollamorfa rör sig genom samtliga terränger och är en drabbande läsning som är rejält krävande för hjärncellerna och benmusklerna där jag står koncentrat och stryker under meningar, ringar in ord, gör pilar mellan olika stycken och på så vis gör texten till min. Det känns som att jag är fri att göra vad jag vill med den. Vad som kommer till mig är det hjärtskärande som finns i Nollamorfa under all teoretisk smartness och Jönsons osedvanligt skrivskickliga penna. I en intervju i Babel säger Jönson:

”– Det är det här man har förslösat flera liv av sitt år på. Och det gestaltas nu av att det bara är torra löv som kommer blåsa bort. Helt meningslösa löv.”

Jag inbillar mig att jag förstår känslan inför en färdigställd bok men resultatet är sannerligen inte meningslöst utan tvärtom något av det mest briljanta Johan Jönson skrivit. Det är så genomtänkt och genomarbetat i det stora formatet att det närmast känns lite fel att möta boken med ett konventionellt litteraturkritiskt språkbruk.

Johan Jönson penetrerar språkets begränsningar att beskriva verkligheten på ett sätt som är sällsynt, men man behöver ju inte veta varför fåglar sjunger så länge man hör att de sjunger. Att leva och vara människa är minnespolitik och ideologiproduktion. Hur och vad vi minns och vad som stöts bort, förträngs och förnekas både i det individuella och historiska minnet. Och i Jönsons ”Nollamorfa” är det den inre monologens kronotop med rumsliga och temporala tecken som bildar en fragmentarisk helhet som talar. Den döende Parkinsondrabbade och demente vaktmästaren snackar med det omedvetnas samtliga arketyper och det blir till ett requiem som omfattar oss alla. Som i denna pärla av gnistrande poesi:

Gravljuset fladdrar till

I sin lilla Hölderlinkupa

Likt ett spädbarns flämtning

I en obegriplig dröm

Det är självfallet omöjligt att veta om det är en älskad närstående man som skildras och spelar heller ingen roll, dock är den känslomässiga intensiteten så stark att det föranleder mig att tro att ”helt meningslösa löv” också handlar om den konkreta döden som satte punkt inte bara för en bok utan för det mest privata sörjandet genom en lång och uppslitande sjukdomsprocess. Parkinsons  är en nedbrytande sjukdom som i dess svåraste former är ytterst funktionsnedsättande och plågsam. Det gör ont att vara nära och bemästra hjälplösheten inför darrningar och skakningar. Döden och livet står i växelverkan och poesin framstår som dess meningsskapare. Jag antar att alla som skriver måste inbilla sig det. Och kanske är det en överväldigande tomhet som drabbar Johan Jönson på kyrkogården när livserfarenheterna ligger i begravda i dödens mull med levande minnen som fortsätter att besöka eller hemsöka den som lever.

Så vad finns att orda om det politiska innan vi avrundar?

”Du / och jag     Vi / är den minsta / kommunistiska enheten”

Jag tycker det är mycket värdiga slutord att ge både arbetarklassen och Johan Jönsons enastående skildring av dess tappre vaktmästare.