Ett PS till Brev från Österäng

AFORISMER. I slutet av 00-talet inleddes en brevväxling mellan Gunnar Lundin och Bengt Nerman. Den fortsatte under 10-talet fram till Nermans död den 14 augusti 2016. Nyligen publicerade vi artikelserien Brev från Österäng. Här följer ett post scriptum utformat som ett flöde av aforismer som Gunnar Lundin satt på pränt, som ersättning för de brev han en gång skrev till Nerman, som gått förlorade.

Journalister skriver in sig i en tidnings form: Expressenjournalister lär sig Expressenjournalistik. Bengt Nerman var kritisk och ville att journalister istället skulle lära sig reflektera och söka sanningen. Det betydde inte att de skulle ”gå efter känslan”. De skulle använda sin yrkeskunskap tillsammans med sin erfarenhet för att återge fakta. Det sant är. Genom den personliga rösten uppstår ett tilltal.

Konst och litteratur är gestaltning av sätt att se och tänka. Den söker svar på den fråga livet har ställt till individen.

Det är lättare att för sin inre syn se sparven än Lesbia. Men lesbiorna i mitt liv? Det är Catullus dikt som får dem att framträda, sedda av en annan, i en annan stämning och belysning.

Först när mitt temperament och min erfarenhet möter konstverket uppstår dialog. Vi beträder det allmängiltigas domän.

Konst är inte åsikter; det är mötet mellan ett temperament och verkligheten; i detta möte uppstår ett sätt, en ton. Med tiden ser sättet och tonen ut att förändras; men vad som förändras är erfarenhet och per­spektiv.

Konstnären är alltid naiv i förhållande till sitt material. Han är fortfarande fyraåringen som fått färgkritor och papper.

När dikten är färdig tillhör den inte längre poeten. Den får klara sig på egen hand. De som gillar barnet kan bli vänner för livet.

Konstnären som förhandsvittne till sitt verk må kunna svära med två fingrar på Bibeln på dess sanning, även om den klätts i lögn.

Konst med avsikt att uttrycka en idé eller en föreställning börjar i fel ände. Det är i konstens obevakade zon – hos barnet med kritorna – idén blir verklig, alltifrån huvudfotingar till Michelangelo och Rafael.

Den skapande processen går genom härmning via eklutar och gamman till originalitet. Först då är vi allmängiltiga och lika alla andra.

Det är genom hunger konsten får mening; ofta en hunger vi inte visste om. Ett steg åt sidan och även detta läge – öde, som man sade förut – gick att uthärda och vända till frihet.

En vis typ. En som tänkt djupt och har ett system. Om han inte rodnar inför bilden av Venus födelse ur havet? Pennan vet mer än diktaren. Också för det krävs kunskap och medvetenhet.

Vi är vårt minnes vittnen. Men så olika vittnesmålen låter när vi är arton och när vi är sjuttio! Kanske först på dödsbädden blir vi vittnesgilla? I den skapande processen – utifrån förnuft och omprövningar – ingår vi en oavslutad dialog.