UPPGÖRELSE. “Det som är verkligt tilltalande i Kärlek liksom är att boken utöver att vara en realistisk skildring av den komplicerade far- och son relationen kanske är något så ovanligt för samtidslitteraturen som det underfundiga marxistiska ramverket”, skriver Cecilia Persson.
Kärlek liksom av Johannes Ekholm
Förlaget (2017)
En del böcker är lackmuspapper över tidsandans konjukturbundna politiska frågor, mediahypade samhällsproblem och somliga författare har en särskild fingertoppskänsla för dessa stämningar ─ bruset. Den finske författaren Johannes Ekholms Kärlek liksom är en sådan dagsaktuell bok. #metoo som dominerar det offentliga samtalet handlar i mångt och mycket, till lika stora delar, som att göra upp med sexismen och sexuellt våld mot kvinnor, som att diskutera manlighet, mansideal och disparata maskuliniteter. Den skenande och kaotiska samtiden är på jakt efter en ny manlighet som inte är patriarkal och sexistisk.
Kärlek liksom för tankarna till maskulinitetsforskaren R W Connells bok Maskuliniteter och Ekholms bok fungerar i en lovvärd bemärkelse som en litterär variant av Connells vetenskapliga förklaringar på samma tematik. Connell diskuterar hur olika typer av manligheter skiljer sig åt och varför våra föreställningar förändras om manlighet. Maskuliniteter och femininiteter är självfallet relationella begrepp, manligt och kvinnligt är en dikotomi av historisk föränderlighet.
Det är i denna laddade ”köns- och känsloröra” som huvudpersonen Joona motvilligt befinner sig i. Han bor tillfälligtvis hos sin pappa och pappan kallas för ”Finlands Knausgård” och framstår som en egocentrisk patriark men med personliga egenskaper som också är tilltalande. Fadern har hängt ut sonen i sina självbiografiska böcker och möjligen handlar det om hämnd då sonen beslutar sig för att själv skriva?
Joona är lite lost i tillvaron men vet att han vill författa en bok men inte riktigt vilken slags bok och beslutar sig därför att spela in hans och faderns alla samtal. Det är både ett kul, annorlunda och lite utmanande formspråk som förmodligen inte faller alla läsare i smaken men här går det hem. Det synkar bra med det megalomana, i att lite naivt och sturskt anta: att det är gjort i bandupptagningar att skriva en bok, bli en bättre snubbe och samtidigt göra uppror mot kapitalismens världsordning ─ genom att liksom bara fatta att det behövs.
Det är ett tacksamt grepp att ha fader och son relationen som tjurfäktningsarena i Joonas uppgörelse med ett förlegat mansideal och den smärtsamma och svåra uppgörelsen från en dominant men lika karismatisk far. Uppgörelsen som både direkt och indirekt är upproret och protesten mot ett förtryckande och förtingligat samhälles förväntningar på både kön och livsinnehåll.
Det som är verkligt tilltalande i Kärlek liksom är att boken utöver att vara en realistisk skildring av den komplicerade far- och son relationen ─ och att denna fungerar som ett prisma över tillvarons många aspekter ─ kanske är något så ovanligt för samtidslitteraturen som det underfundiga marxistiska ramverket. Johannes Ekholm förmår skriva fram Joonas alienation och reifikation i hans uppriktiga önskan att få leva ett liv som är något mer än att äta, skita och dö.
Joona är en sympatisk ung man som självkritiskt reflekterar men det blir sällan riktigt som han vill trots de godaste intentioner. Kärlek liksom är en välbehövlig och välgenomtänkt bok som understryker redan känt faktum om hur svårt det är att göra om och göra bättre för både kvinnor och män.
cecilia.persson@opulens.se
