Ett polyfont collage av högt och lågt

PROSA. “Jag slår igen Curt Anderssons bok med glädje. Den är stor och fiberrik”, skriver Carsten Palmer Schale som läst Curt Anderssons bok Allt som jag inte begriper mig på, “om drömmar, samtid, död och livsvillkor“.

Allt som jag inte begriper mig på av Curt Andersson

Ekström & Garay 2021

Curt Andersson har kommit ut med åter en bok. Den här handlar om döden, drömmarna, samtiden, existensen och kvinnorna. Och annat. Det vill säga allt som man inte begriper sig på. Boken vittnar om lärdom, humor och ett frejdigt humör. Boken kan knappast genreindelas, men detta är heller inte meningen; meningen ligger i att få uttrycka ståndpunkter, ofta djupt filosofiska. Språket är spänstigt, stilsäkert och föredömligt tyglat.

Envar får alltså bedöma om denna bok är autofiktiv, rent fiktiv, självbiografisk eller en samling skrönor. Författarens initialer är dock CHA medan berättarens är HCA. För mig är boken ett polyfont collage av högt och lågt, väsentligt och mer perifert samt – och framförallt – en uppsättning resonemangslinjer av stor betydelse i vår upplösta och blinkande värld utan fast grund. Som i Musils (oavslutade) romanbygge Mannen utan egenskaper från tiden i Österrike före det stora krigets utbrott. Där allting genomströmmar huvudpersonen Ulrich, utan att detta någonsin förankrar denne i verkligheten. Andersson noterar bl.a. just detta. Var Ulrichs tid en tid som vår?

Berättaren växte upp i eller nära staden på slätten, alltså Lund. Där har en autostrada nyss dragits tvärs igenom världen som ett dike, eller en brygga. Här träffar också trädgårdsarbetaren HCA sina första obegripliga kvinnor: psykopaten Victoria och neurotikern Marion. Därefter också sjukhuskuratorn Annie. I synnerhet får dock några år senare läkaren och kurskamraten (på en kurs utan mening) Heidi betydelse. Som åter senare den självsvåldiga mexikanskan Bonita, som han är gift med under knappt ett decennium (Imorgon är imorgon). Ingen av kvinnorna avger helt tydliga signaler. Frågan är emellertid om den unge manlige berättaren, HCA, själv gör det? Kanske, kanske inte.

Viktigare för vår unge mans utveckling ter sig då vännen Dan och den danske vännen och filosofen K. K. som i Kierkegaard? I kontakten med dessa – och allra mest med K. – föds och avhandlas flera av berättarens allra mest laddade frågor. Som helt centrala sådana framstår inte minst åldrandet, minnena, döden – och dessa existentiella grundämnens förutsättningar och konsekvenser för berättarjaget i vår obegripliga tid.

Människan är summan av sina erfarenheter. Som ofta nog framträder i form av minnen (som går omlott) och drömmar. Berättarjaget, låt oss kalla honom Harald, är mycket rädd för döden, åldrandet och kroppens och själens gradvisa sönderfall. Den åldrande Haralds minnen, som kanske inte alltid är pålitliga, och drömmar, som oftast är starkt plågsamma, framkallar den yngre Harald i den äldre Harald, men också, förefaller det mig, den äldre Harald i hans högst aktuella tillvaro. Vad har förträngts av tidiga upplevelser, och vad har detta orsakat, och i vilken mån har vi verkligen varit närvarande i våra egna liv? Vad har resultatet blivit nu inför liemannens snara ankomst? Lever vi ”förstrött”, eller oegentligt estetiskt (historierna om kvinnorna kanske antyder det)?

Denna prekära massa av ångest genomkorsas dock i texten av författarens många litterära och mer allmänt kulturella anspelningar (en Shakespeare, en Söderberg, en Musil, en Fellini, en Stagnelius, en Olga Tokarczuk, en Gullberg, en Billie Holiday, en Pär Lagerkvist, en Moberg, en Seneca, en Camus, en Stagnelius), som med stor humor delgivs läsaren, och i åtminstone i någon grad desarmerar en hotande implosion. Lärdomen imponerar. Humorn också. Och skisserna av ett självporträtt; av författaren eller berättaren som odiplomatisk, rak, saklig, allvetande, samtidskritisk, kolerisk, kontrollerande, ordningsam – men också ironisk och vänfast gentleman som älskar sina barn och barnbarn.

I två längre utläggningar vävs dessa frågor delvis in, även om utläggningarna också förmår stå på egna ben. En kronologisk utläggning om Coronapandemin från och med vårvintern 2020, och en om den gravt havererade utredningen om mordet på Olof Palme. I båda fallen framhävs den svenska mentalitetens märkliga anatomi: vår rädsla för polemik och konflikt, vår naivitet, vårt behov av en Messias (Anders Tegnell, Greta Thunberg). Vårt behov av frälsning från det liv som saknar styrsel och struktur, insikt och kritisk kunskap?

Särskilt i den långa presentationen av den svenska pandemistrategin ges självfallet utrymme för fler tankar om döden (det hemska i att kvävas till döds i en respirator, detta att varje siffra i Folkhälsomyndighetens redogörelser döljer en människa, detta att människor ändå inte bryr sig). I utläggningen om pandemins utveckling återfinner vi dessutom en synnerligen intressant diskussion mellan Harald och den kinesiske läkaren Kong X, varvid doktorn bland annat återger en historia om en man, som fått sina ben förstörda, och därför inte kan delta i ett krig. Är detta hemskt? ”Kanske, kanske inte”. Slutomdömet om ”konflikten” mellan Tegnell och Olsen lyder också: kan båda ha rätt, beroende på perspektiv? Kanske, kanske inte.

Men det är inte bara döden som intresserar författaren, även om denna ofta står i fokus. Sidospår och paralleller återfinner vi också. Exempelvis detta med den verkligen obegripliga texten i GT om Job. Vad säger den, vad vill Gud säga; hur förhåller den sig till vår egen tids blodiga händelser?

Exempelvis detta att bli en ”smula konservativ” med åren. Vilket jag finner högst sannolikt. Som konsekvens av alltför drastiska och ibland obegripliga snedsteg i debatten. Detta att många människor i dagens Sverige är historielösa (författaren är inte minst bildad på detta område; historiens). Detta att vara så onyanserad och antiintellektuell, att det är svårt att diskutera invandring och integration, utan att SD ständigt måste vara närvarande. Detta om kändisarnas och de etablerade tyckarnas intåg i media. Kändisar och tyckare med hög svansföring, som ändå oftast inte har någonting att säga.

Och mer personligt. Påminner författaren och hans vänner om Peer Gynt, som ju var sig själv nog – och dessutom en manipulativ, känslostyrd lögnare och narcissist. Nja, det tror jag inte. Med reservationen att vi alla nog har drag av både Gynt och den kallelsedrivne sockenprästen Brand. Önskan att kunna skriva som ”Slas” – vilket författaren i hög grad lyckas med! Men också, i sina mer surrealistiska och fräna partier, som Sture Dahlström, som ju vill fly det anonyma och oåtkomliga ”Systemet”, som döljer sig bakom myndighetsfasader och meddelanden undertecknade av ett pseudointimt ”Karin”. Minnet av den tid man kunde få ett litet a i latin eller historia, och vara värd det! En tid utan de kontraproduktiva ”snällbetygen”. Varningarna för bland andra Kina och den saudiske prinsen Mohammed bin Salman. ”Ålderismen”. Ytligheten, de flytande värdena, ansvarsfrågan.

Ändå återkommer vi löpande till detta med döden. Döden som ytligt sett har försvunnit i vår tid – men som absolut sett är vanligare än någonsin!. Döden som ett skrämmande INTET. Döden som inte anländer som den schackspelande liemannen Bergman porträtterar   – utan som en krypskytt. Samtidigt är inte livet särskilt kort; det är vi som ”gör livet kort” (Seneca).

Jag slår igen Curt Anderssons bok med glädje. Den är stor och fiberrik. Vid sidan om och efter hans tidigare dryga 30 titlar (från hans akademiska karriär, hans många resor och ur vurmen för det surrealistiska) framstår den som ett viktigt komma. Denna bok om drömmar, samtid, död och livsvillkor. Det vill säga om allt som man inte begriper sig på. Lärd, humoristisk och skriven med spänst och språklig ekonomi. Vi kan med lystnad invänta nästa alster från Varberg.