Ett omänskligt och kallsinnigt Danmark?

KALLDUSCH. “Uppfriskande med en bok, om än med en tendens till sentimentalisering och idealisering på sina ställen, och som riskerar bli sitt vackra språks fånge, som tvingar en att slipa sina argument”, skriver Lasse Ekstrand som läst Carsten Jensens nya bok Huvudstupa.

Huvudstupa – Om människor på flykt och konsten att motstå tyngdkraftens frestelse
Av Carsten Jensen
Översättning: Fredrik Ekelund
Albert Bonniers Förlag

Det är bara att bekänna: jag älskar Danmark! I mer än trettio år har min hustru och jag tillbringat flera veckor varje sommar där. I det smukke Nordjylland som jag benämner ”Krøyerland” efter den främste av de så kallade Skagenmålarna. Inte endast om sommaren har vi styrt kosan mot Danmark. Min framlidna svärmor var nämligen gift med en dansk. Bosatta i Skagen.

Inte bara det yndige landskapet har dragit oemotståndligt. Det danska frisinnet. Ingen åsiktskorridor. Ett liberalt samhällsklimat. Ända sedan bröderna Brandes. Uppmaningen: sätt samhällsproblemen under debatt!

Att läsa Carsten Jensens färska essä Huvudstupa blir som en kalldusch. Bilden tecknas av ett främlingsfientligt Danmark med en invandringspolitik genomsyrad av högerpopulism och Dansk Folkeparti. Ett omänskligt och kallsinnigt Danmark. Långt från den gängse turistbilden.

Ordvalen är avslöjande, enligt Jensen: ”migrant”, ”integration”, ”närområde”, ”utresecentrum”. Kalla, till synes neutrala ord för att avhumanisera. Det får inte lukta människa. Identifiering och medkänsla skall motverkas. Samma språkliga manipuleringsmetod som i de tyska koncentrationslägren. Det är inte komplexa människor som förekommer i invandringspolitiken. Unika individer. Det är ”dom”. Ihopklumpade. Annorlunda, passar inte in, främlingar som inte hör hemma i det heliga hyggets Danmark. De stör med sin blotta närvaro.

En njutning att läsa denne excellente stilist.

Jensens essä är mer poetisk än empirisk, om man uttrycker det så. Han skriver mycket vackert. En njutning att läsa denne excellente stilist. Och budskapet är nästan förlamande vackert med sin humanistiska, medmänskliga grundton: Ingen människa är en flykting. Snarare: alla är vi flyktingar. I en existentiell mening. Flyktingbegreppet blir därigenom närmast esoteriskt och lämnar internationella flyktingkonventioner.

Sympatiskt men svårtillämpbart. Framförallt i en värld med 65 miljoner på flykt och länder vars mottagningsmöjligheter inte är obegränsade. Hur gärna man än ville annorlunda. Det är lätt att förföras av Jensens välmodulerade argumentation. Men jag finner snart invändningar. Han ”glömmer” uppkomsten av klansamhällen, etniskt färgad kriminalitet, gruppvåldtäkter, grymma rån som drabbar både barn och gamla. Ofrånkomliga konsekvenser av slapp gränsbevakning? Socioekonomiska bakgrundsfaktorer och inget annat som Vänsterpartiet i Sverige hävdar? Det förtjänar diskuteras utan att stämplar genast plockas fram.

Jag talar om en samtida verklighet som vanliga människor, i Sverige såväl som Danmark, ser och utsätts för. Ingen mening, föga konstruktivt, att stämpla alla oroliga och otrygga för främlingsfientliga, rasister och högerpopulister. Plötsligt gör Jensen en logisk kullerbytta, sammanklumpar på det sätt som han kritiserar andra för att göra.

Det är verkligheten som förklarar Dansk Folkepartis framgångar. Liksom Sverigedemokraternas. Och vi måste öppet diskutera invandringens och det inte längre homogena samhällets problem. Det gagnar alla. Men legitimerar förstås inte de omänskliga inslag Jensen pekar på i invandringspolitiken.

Jensen ger oss flera exempel på ovärdig behandling av människor som flytt undan krig och fasor. Och dessa exempel är obestridliga. Men problemet med en dåligt kontrollerad invandring – om man hävdar att alla är skyddsbehövande flyktingar (palestinierna ”glömmer” Jensen) – är att varpen blir för grovmaskig. Terrorister, radikala islamister och andra samhällsfarliga element slinker in.

Den slutsats jag drar av boken är att vi bör undvika generaliseringar. Varje enskilt fall måste bedömas för sig. ”Varpen” får inte vara för grovmaskig, samhällsfiender riskerar att slippa igenom.

Uppfriskande med en bok, om än med en tendens till sentimentalisering och idealisering på sina ställen, och som riskerar bli sitt vackra språks fånge, som tvingar en att slipa sina argument. Min syn på Danmark har kanske inte ändrats, men nyanserats.

Öppnas det för det, blir det Danmark i sommar igen!