VINDLANDE. “Det är en sällsamt fascinerande berättelse, någon gång med viktorianska drag som kunde varit lånade från Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes. Andra sidor har nog inspirerats av avancerad science fiction.” Ivo Holmqvist har läst Lars Gustafssons postuma roman Dr Weiss sista uppdrag.
Dr Weiss sista uppdrag av Lars Gustafsson
Norstedts förlag
”Om en värld är möjlig, finns det obegränsat många. Varför hade jag aldrig tänkt på det förut?”
Det säger huvudpersonen i Lars Gustafssons postuma roman vars namn vi får veta redan i titeln: Dr Weiss sista uppdrag. Vidare blir vi upplysta om vem han är, eller var: den Dr Carl Weiss som med ett enda skott dödade guvernören Huey Long på trappan till Capitolium i Baton Rouge 1935 och som genast sköts ihjäl med sextioen skott av livvakterna. Det har sedan diskuterats om det verkligen var den 29-årige ögonläkaren som begick mordet eller om livvakterna gjorde det, och om Weiss råkade vara vid fel plats vid fel tillfälle.
Om populisten och demagogen Huey Long som hade kunnat bli konkurrent till Franklin Delano Roosevelt finns en läsvärd roman av sydstatsförfattaren Robert Penn Warren som också filmats ett par gången (den första versionen är den bästa): All the King´s Men. Om Longs politiska ambitioner, konkurrensen med FDR och mordet skrev Herbert Tingsten ett par fortfarande läsvärda artiklar i Dagens Nyheter för drygt sextio år sedan – de kan läsas på nätet, i Tingsten-arkivet.
Hos Lars Gustafsson lever Dr Weiss vidare och rör sig genom ett myller av möjliga världar. Några av dem kunde varit klippta ur Piranesis märkvärdiga kopparstick med underjordiska fängelserum, hans svit Carceri. Om Norstedts inte redan 1966 lånat en av de bilderna för omslaget till hans roman Den egentliga berättelsen om herr Arenander hade man kunnat göra det nu (och herr Gustafsson själv har för många år sedan diskuterat dessa bilder i sin essä Om det fantastiska i litteraturen). Men lika mycket rör sig den vindlande handlingen genom en tät djungel av grönska som får mig att tänka på Werner Herzogs fantastiska Fitzcarraldo, filmen om galningen (spelad av den oroande Klaus Kinski) som envisas med att släpa en oceanångare genom den sydamerikanska djungeln.
Också i den här romanen handlar det mycket om märkliga maskiner och komplicerade tekniska ting som ingen längre riktigt vet hur de fungerat. Det djuplodande teknikintresset delade Gustafsson med tecknaren, uppfinnaren och författaren Marc Sylwan vars roman Barbara Crampton bland annat handlar om tidiga engelska järnvägar.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Det inledande avsnittet som mystifierande kallas Sista kapitlet är bland annat förlagt till en folktom järnvägsstation i småstaden Worthington vid engelska sydkusten, inte långt från Bexhill-on-Sea, sägs det. Lars Gustafsson tar sig geografiska friheter: en ort med det namnet finns, men inte just där. Och han tillåter sig skoja med sina läsare: alla med gott minne och inblick i hans omfattande författarskap känner igen de sidorna. De är identiska med en av berättelserna i Förberedelser till flykt från 1967 fast platsen har ett avvikande namn där: Slutspel i Whorfington (novellen finns också omtryckt i hans Samlade berättelser som kom tjugo år senare). Utkastet till andra sidor hade han dessutom lagt ut på sin bloggsida som finns kvar att läsa på nätet.
Men resten var nog nyskrivet, fast när och vilka sammanhang får redas ut efter hand av Gustafsson-kännare som inte är så få. Det hade varit intressant att få veta om boken var färdigskriven vid hans död eller om den var ämnad att bli mera vidlyftig.
Hursomhelst är det en sällsamt fascinerande berättelse, någon gång med viktorianska drag som kunde varit lånade från Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes. Andra sidor har nog inspirerats av avancerad science fiction, med resonemang av hisnande djup som man gärna överlåter åt filosofer och matematiker av facket att reda ut. Det pendlar mellan Portugal, England och möjliga parallella världar i världsrymden, och i tiden. Esoterisk kunskap om en kungakrona hos ett forntida ordenssällskap spelar in, liksom musikaliska referenser.
I en tidigare mästerlig roman lät Lars Gustafsson ett stycke av Mozart finnas med redan i titeln, Sorgemusik för frimurare. Här är det hans komposition för ett mekaniskt verk, Köchel 594, som har sin betydelse för intrigen. Om man ger sig tid att kontrollera myllret av uppgifter mot källorna ska man se att han genomgående är duktig med akribin också i detaljer fast han förstås unnade sig en romanförfattares friheter.
info@opulens.se
