LYRIK. Hur ska en haiku diktas? Hur bör den se ut? Det är frågor som Bengt Eriksson resonerar kring efter att ha läst ”Ett år med sjutton stavelser” av Pamela Jaskoviak & Leif Jordansson.
Ett år med sjutton stavelser av Pamela Jaskoviak & Leif Jordansson
Bokförlaget Korpen
Först diktar den ena, förmodar jag:
”jag tänker på text
allt som låter sig döljas
där under orden”
Sedan svarar den andre, förmodar jag, och diktar vidare:
”själv sitter jag mest
vid fönstret, ser fåglarna
ett ålderstecken”
(Påpekande: Så börjar boken men citerandet ovan speglar inte exakt hur dikterna/raderna ser ut på boksidan. I boken finns mer luft mellan dikterna och de är placerade till vänster respektive höger på samma boksida.
För det mesta, bör tilläggas. Ibland hamnar bägges, förmodar jag, dikter mitt på boksidan och några gånger följer flera treradingar efter varandra till höger. I slutet av mejldiktväxlingen verkar dessutom haikuformen upplösas, raderna hoppar nedåt och ifrån varandra med extra luft mellan sig.)
Haikufläta
”Ett år med sjutton stavelser” innehåller en haikufläta där Pamela Jaskoviak och Leif Jordansson skrivit och bollat varsin, alltså varannan, trerading (med 5-7-5 rader) fram och tillbaka i en haikudiktväxling med varandra. Boken avslutas med ett ”efterord” där de fortsätter att diskutera vad de gjort, hur de gjort det och varför i hela världen då.
Kanske ska efterordet läsas först, som ett förord? Jag gjorde så och föreslår att du också gör det. Att du inte låter dig nöja med baksidestexten som vill fastslå följande: ”Det finns olika sätt att förhålla sig till haiku och en mängd regler att följa.” Vilket är en tveksam formulering.
Första delen av meningen/fastslåendet stämmer ju – eller stämmer inte heller. Meningens andra del stämmer än mindre. Ja, inte alls. Detta vågar jag påstå: det finns inga regler att följa för en västerländsk, till exempel svensk, poet som diktar haiku. Fritt fram dikta en ohaiku! Till och med så att varje haiku på något västerländskt språk är och måste bli en ohaiku.
Västerländsk haiku och japansk
Så har det varit från början, då den västerländska haikun skapades i förhållande till den japanska. Haikun överfördes inte från Japan till Västvärlden, för det gick inte, det går inte. Resultatet blev i stället en egen diktform med influenser från och just i förhållande till den japanska diktformen haiku.
Ta bara dessa tre, som det brukar sägas, grundläggande rader om vardera lika grundläggande fem, sju, fem stavelser, som anses utgöra haikuns diktform och format, och som även Pamela Jaskoviak och Leif Jordansson ansluter sig till. Men det är blott en västerländsk konstruktion: ett försök – och ett rätt misslyckat sådant, om jag får säga – att efterapa den japanska haikun.
Resultatet blev en nykonstruktion: en så egen västerländsk diktform som skiljer sig så mycket från förebilden att den verkligen kan kallas västerländsk haiku.
Så diktas inte haiku i Japan. Den japanska haikun räknar inte stavelser utan innehåller ett antal ljud och diktas inte heller i tre rader utan oftast i en enda rad.
Knyter an till haikuns tidigaste historia
Snurrigt? Jo, jag erkänner att jag snöat och snurrat in på förhållandet och skillnaden mellan japansk och västerländsk haiku. Riktigt varför vet jag nog inte själv men jag fascineras av att när man formmässigt ska, enligt till exempel den här bokens baksidestext, förhålla sig till haiku och följa dess regler så förhåller man sig alltså till den västerländskt konstruerade haikun som redan den förhåller sig till japansk haiku.
Om svenska poeter vill förhålla sig till det japanska ursprunget vore det en mer logisk tanke att dikta om ämnena natur och årstider som ofta förekommer i japansk haiku. Det gör Jaskoviak och Jordansson sällan eller aldrig, höll jag på att skriva. Fast hela boken, denna årsbok, handlar ju om detta. Jo, det gör den förstås.
Vad de verkligen anknyter till är haikuns tidigaste historia eller dess för-historia, nämligen poeten Basho (1644-94) som diktade haiku cirka 200 år innan diktformen fick sitt namn och som gärna skrev kedjehaiku eller haikuflätor, som Jaskoviak och Jordansson ju också har gjort.
Ett samtal i form av haiku
Och det är viktigast: deras haikusamtal, mötet och utväxlandet av iakttagelser, tankar och åsikter i form av treradiga dikter om sjutton stavelser. Om jag tolkar stjärnorna rätt, de små stjärnor som knappt synligt avgränsar några flätade dikter från några andra, så består boken av flera haikuflätor. Noga räknat fyra, om jag räknar rätt. En för varje årstid?
Men helsäker är jag inte. Själv läser jag ”Ett år med sjutton stavelser” i sin helhet, som en enhet. Hur jag ska citera för att kunna illustrera hur de diktat är jag inte heller säker på. Treradingarna hänger ju ihop, de följer och kommenterar varandra. Den följande treradingen associerar utifrån den föregående (och ibland inom sig själv). Går det då att plocka ut ett treradscitat eller två var och hur som helst?
Följande citat bör vara början på en årstidsfläta:
”jag hatar hösten
skörd och död och rutten frukt
vänd mig tillbaka”
”jag älskar hösten
bröd och nykokt plockad frukt
allt man försakar”
(Påpekande: Ovan citerade rader har placerats under en stjärna och, nästan, under varandra. Betyder det att poeterna skrivit och formulerat tillsammans eller varför? För strax ska treradingarna förflytta sig till varsin kant igen…)
Regelverk eller inte?
I såna här stunder skulle jag hellre intervjua än försöka recensera, göra en dubbelintervju med Pamela Jaskoviak och Leif Jordansson om varför de diktat som de gjort och hur de tänkte, till både innehåll och form. Lite om detta, bland annat formen, skrivs det om i det efterord som bör läsas som förord. Till exempel om den ”frihet som kan uppstå när man har ett regelsystem att följa”. (Det har jag aldrig trott på, men jag diskuterar gärna.)
Upp och ner, högre och lägre, personligt och privat och mer allmänt, vardagligt och inte så lättbegripligt, realistiskt och surrealistiskt, lekfullt och skämtsamt, allvar och nonsens. Som…
”jag drömde om en
kvinna som flög med kråkor
det var så vackert”
Eller…
”tog mig till slut upp
och dagen som anföll mig
var blöt och frusen”
Och så plötsligt: detta…
”en ny sorts trygghet
att veta hur allt ska bli
en ny illusion
alienation
som psykologiska redskap
och förströelse”
Raderna behöver ju inte räknas. De stämmer inte. Men räkna stavelserna! Stämmer? Stämmer inte? Det kan påpekas också att hur noga man än är med att räkna stavelser när man diktar en haiku så skiljer sig en haiku från en annan haiku vad gäller rytmen. De blir ändå rytmiskt olika, eftersom stavelser är olika långa, betonas olika och har olika rytmik.
En slutduett
Så avslutas hela boken, efter förordet, allra sist, med varsin haiku – en slutduett – där bägges haiku placerats mitt på boksidan och varje rad dessutom är centrerad. Haikukänslan förtas nästan helt. Inte ens eller knappt västerländsk haiku utan dikt som dikt. Nog måste detta vara ett sista inlägg i frågan om haikuns form?
Hur ska en haiku diktas? Hur bör den se ut?
info@opulens.se
