MÖRK PÄRLA. Natten är hos Anna Margolin inte något vilsamt, som med sitt försonande mörker slipar ner kanterna på dagens vedermödor, utan snarare något våldsamt påträngande. Anna Remmets om en nyöversatt diktsamling från jiddisch.
Detta är natten av Anna Margolin
Urval och översättning av Beila Engelhardt Titelman
Ellerströms förlag 2018
Det uppskattas att jiddisch, ett av Sveriges officiella minoritetsspråk, har funnits åtminstone sedan 1000-talet. Ändå finns sorgligt lite litteratur på jiddisch översatt, så när förlaget Ellerströms nu ger ut poeten Anna Margolin (1887–1952) i en tvåspråkig utgåva med originalet translittererat på vänster sida i bokens uppslag är det en viktig kulturinsats.
Anna Margolin föddes i nuvarande Belarus som Rosa Lebensboym, men levde och verkade en stor del av sitt liv i New York. Av översättaren Beila Engelhardt Titelman beskrivs hon som en något svårplacerad modernist. I förordet står även att läsa att hon var en av dessa skrivande kvinnor som av sin samtids litteraturkritik omväxlande reducerades till företrädare för en typiskt ”kvinnlig” (i motsats till allmänmänsklig) litteratur och tillskrevs manlig identitet eftersom en kvinna inte antogs kunna skriva som hon. Och när det gäller kvinnliga konstnärer finns det fortfarande en tendens att reducera dem till deras biografier. Det är en fälla som inte ens Engelhardt Titelman helt undviker i ett för övrigt mycket upplysande förord. Jag letar förgäves i detta urval efter den frekventa förekomsten av ett övergivet barn, som enligt Engelhardt Titelman ska finnas där som ett spår av det barn Margolin lämnade i samband med en skilsmässa.
Visst förekommer ett utlämnat barn på ett par ställen, men framför allt framstår människorna i allmänhet i Margolins dikter, ibland i form av ett ”jag”, ibland av ett ”du”, lite som övergivna barn i en ganska hotfull och mörk värld. Titeln på diktsamlingen är hämtad från en av dikterna, ”Detta är natten”, och natten är ett motiv som återkommer. Natten hos Margolin är inte något vilsamt, som med sitt försonande mörker slipar ner kanterna på dagens vedermödor. Den är snarare något våldsamt påträngande, ett obarmhärtigt tillstånd av ångestfylld existentiell klarhet, som i ”Natten kom in i mitt hus”:
Natten kom in i mitt hus
med mullret från stjärnor, vatten, vingar,
med skenet från träsk, vägar och dimmor.
Jag låg stel och mörk.
I dikten med samma titel som boken står det olycksbådande:
Detta är natten, sorgen, ickevarandet,
förrädiskt sken av drömmar.
Olycklige, vad ska ske?
Också naturen känns i Margolins poetiska universum hotfull, kvävande och kompakt på ett sätt som påminner lite om en mörk, överlastad barockmålning med ”slokande irisar, unga syrener och vallmo, / tunga mörkt gyllene och sorgsna rosor”. I en annan dikt beskrivs jorden som ”en väldig, flammande, döende blomma”.
Till och med när New York-poeten Margolin skildrar urbana miljöer så har dessa något organiskt, febrigt över sig. På det hela taget tycks världen vara en ganska fientlig om än stundtals sublim plats, där diktens ”jag” eller ”du” lämnas att ensamt bearbeta sin ångest och alla de intryck som denna värld kastar emot det.
Precis som Engelhardt Titelman påpekar använder sig Margolin av många ”och”. Dessa förstärker känslan av tunga och övermäktiga intryck som liksom staplas på varandra. Gud och (antika) gudar i pluralis dyker upp flera gånger, men framstår då som majestätiskt distanserade, maskerade och bortvända. Undantaget är möjligen Maria, om denna gestalt som förekommer i en hel serie dikter med titlar som ”Vad vill du Maria”, ”Marias bön” och ”Maria vill vara en tiggare” alls ska förstås som den kristna gudomens moder. Kanske ska hon snarare representera kvinnans villkor i världen och samhället när hon ”går genom rummen, fram och tillbaka, /ordnar frukten, vinet, de skira blommorna, / bugar sig, ler i förvirrad glädje” och lever med en man ”som inte älskar mig”.
Varför vill Maria vara en tiggare? I synnerhet som hon i egenskap av kvinna redan är underordnad? Kanske längtar hon bort från den piedestal som Jesu moder men också alla andra kvinnor historiskt placerats på utan att för den skull få tillgång till någon reell makt? Kanske längtar hon till en tillvaro bortom alla de sociala sammanhang som begränsar henne? Detta är natten innehåller en del något romantiserande och exotiserande stycken om existenser i periferin av det slaget.
Å andra sidan visste nog Anna Margolin, judinna i Europa, migrant i USA och skapande kvinna, en del om existensen i periferin. Att hennes dikter nu har lyfts fram inte bara ur periferin utan rent av ur glömskan är välkommet inte bara därför tillgänggörandet av jiddischspråkig litteratur är välbehövt, utan lika mycket därför att Margolins poesi är en mörk men skimrande pärla som förtjänar nya läsare.
anna.remmets@opulens.se
