LÄSFEST. Det är omöjligt att fälla några hårda omdömen om en så välskriven läsfest som Hyllningar är, skriver Tommy Gunnarsson som läst Per Wästbergs nya bok med essäer och krönikor.
Hyllningar – essäer och krönikor av Per Wästberg
Wahlström & Widstrand
Albert Camus, Svetlana Aleksijevitj, Hjalmar Söderberg, Erland Josephson, Carl Fredrik Reuterswärd, Annie Ernaux, Paul Celan, Jean Cocteau, Lotta Lotass, Per Wästbergs egen morsa. Det imponerande persongalleriet i Per Wästberg Hyllningar består av hundratals kulturpersonligheter som privatpersoner. Svindlande många av de storheter som i boken figurerar har den i år 88-årige författaren och akademiledamoten Wästberg träffat personligen, och många av dem har han haft och har nära kontakt med.
Givetvis torde Wästbergs sociala arv som son till en stor tidningsman gjort sitt, men återkommande vid läsning av Hyllningar tänker jag att Wästbergs måste ha en medfödd social genialitet med sig. Livet igenom tycks han med lika mycket självförtroende, innerlighet, nyfikenhet som intellektualism liksom minglat sig genom kulturlivet i Sverige och annorstädes.
I inledningen av Hyllningar skildrar Wästberg hur det gick till när han redan som tonårigt litterärt underbarn tog mod till sig och stiftade bekantskap med den då över 60 år äldre diktarförebilden och poeten Bo Bergman. På den här självsäkra vägen verkar det sedan ha rullat på för Wästberg. Hans sociala snille lyser också igenom för mig genom att jag som läsare trivs förbannat bra i hans varmt välkomnande text.
Hyllningar är vi inte precis bortskämda med inom det svenska kulturlivet. Vanligare, vilket Wästberg inledningsvis nämner i sin bok, är hyllningar inom det franska kulturlivet med sina många så kallade hommages. Detta franska förhållningssätt tycks ha stått som förebild för tillkomsten av Hyllningar.
Bara ordet hyllningar framstår nog som tråkigt eller rent av naivt i mångas öron. Men det är knappast hyllningar av det blint naiva slaget vi här har att göra med. Inte heller är de tråkiga, allt annat än det. Wästbergs hyllningar framstår som både intellektuellt träffsäkrare, skarpare och mer levande än det mesta. Hyllningar skulle passa bra som skolning att läsa för de kritiker eller dylika som tror intellektuell träffsäkerhet och skarphet är förbundet med att vara elak eller cynisk.
Givetvis är Hyllningar lika mycket Wästbergs egen hyllning till sig själv. Han solar sig så att säga i glansen av de personer och händelser han tar upp. Men detta solande i andras glans är alltid av en uppriktig, lärd och väl underrättad karaktär. Det sker aldrig genom att ta ljuset från någon annan. Boken andas på detta viss jämlikhet snarare än självupptagenhet.
Att hitta fina representativa exempel ur Hyllningar är som att välja från ett enormt litterärt buffébord bestående av en myriad av lika goda läckerheter. Som sagt, ett enormt litterärt buffébord, där man på måfå skulle kunna kan ta vad som helst och ändå göra hela boken den rättvisa den förtjänar.
Men låt oss då slå upp en sida på måfå … Får upp avsnittet om Stig Dagerman. Inte mycket nytt biografiskt kring Dagerman kommer här en Dagerman-kännare till del. Wästbergs blick på Dagermans gärning och liv och hans minnesbilder av sina få och korta men intensiva möten med den store svenske existentialisten är dock fascinerande läsning.
Smaka bara på dessa mycket intensiva rader, där Dagermans ande får träda fram genom Wästbergs omsorgsfullt valda ord: ”All stor litteratur sägs handla om kärleken och döden. I Dagermans fall: mycket död, lite kärlek, talrika svek och trolöshet. Han bar en drunknads namn. Född utom äktenskapen lämnade hans mamma honom efter sex veckor för att inte bli uppsagd som växeltelefonist.”
Det är omöjligt att fälla några hårda omdömen om en så välskriven läsfest som Hyllningar är. Ofrånkomligt inspirerad och smittad av Wästbergs egna hyllningar fick den här recensionen själv därför bli något av en hommage.
info@opulens.se
