Estetik och innehåll är det väsentliga

PK-LITTERATUR. “Vad som i grunden betyder något är väl ändå hur vi berörs – intellektuellt och emotionellt”, skriver Carsten Palmer Schale och ställer sig skeptisk till att bedöma litteratur efter etiska måttstockar.

Jag har här på Opulens bland annat skrivit om relationen mellan verk och person apropå Kafka, och en i huvudsak positiv recension av ”Cigaretten efteråt” av Horace Engdahl. Det har nu visat sig, att diskussionen om etik och litteratur, eller PK och litteratur, accelererat. För egen del är jag djupt bekymrad. Vad i h-e!?

Katarina Frostensons bok om bland annat Svenska Akademien blev fullständigt massakrerad av Josefin Holmström – samtidigt som den hyllades – som litteratur – av en del andra. I en debattartikel – eller egentligen flera – kompliceras bilden av Måns Wadensjös kommentar till en annan artikel av Sven Anders Johansson (jag håller med båda och ingen). Vidare har vi den här ”konflikten” angående Yahya Hassan och Athena Farrokhzad. Vi har också, för mig, mycket märkliga kommentarer om ”ondskefull litteratur” och politiskt korrekta idéer.

Vart är vi, ärligt talat, på väg? Estetik och innehåll är självfallet det väsentliga. Inte om Hamsun, Heidegger, Handke och andra faller PK-etablissemanget på läppen eller inte. Eller Strindberg, Nietzsche och andra.

Många av mina egna favoriter inom litteraturen – i bred mening – är naturligtvis inte helt ”korrekta”. Men däremot intressanta. Ointressanta, men ”korrekta”, författare (och konstnärer, kompositörer med flera) kan man med lättat hjärta förbigå.

Etik, förresten? Ja, ni. Om detta har undertecknad faktiskt skrivit 1000-tals sidor. Nästan lika mycket om litteratur. Hur man då helt enkelt kan bli ”säker” på vad som är gott/ont, rätt/fel, bra/dåligt etcetera trotsar åtminstone min förmåga att uppfatta och föreställa mig. Vad som i grunden betyder något är väl ändå hur vi berörs – intellektuellt och emotionellt?

Ta just Katarina Frostensons senaste bok – fantastiskt bra. Ta Hassan – mindre bra, på grund av skrikande versaler och skitsnack. Ta Athena Farrokhzad – en i min värld inte särskilt betydande författare. Ta Hamsun, Heidegger och Handke – lysande författare och filosofer. Liksom naturligtvis Nietzsche och Strindberg.

Nej, vänner. Vi måste väl ända uppfatta konst och litteratur utifrån hur det – just – berör oss? Houellebecq och Schopenhauer exempelvis. Men naturligtvis också Bellman, Sjöberg, Taube, Åkerström och Vreeswijk.

Så. Beröring. Glädje. Melankoli. Dysterhet. Ja. Jo!