RÖRELSE. “Första gången jag skrev essä var det en befrielse – allt flödade ur mig. Som när jag dansade. Jag ser Fredrik Rydmans variation av Tjajkovskijs Nötknäpparen på tablå-tv under decemberledigheten och förundras över hur de olika dansarna samspelar till en brusande helhet”, skriver Freke Räihä.
Ett –,
två två.
En –
vals är en motorisk rörelse. Ett steg åt sidan, åt horisonten till – två steg nära varandra, som att hägra vid en bild. Nästan för länge. Nästan som att lägga tyngden där. I en paus. Innan nästa steg förflyttar hela kroppen. Båda kropparna. Textens och läsarens. Ansatsens. Den som för. Den som förs. Det blir ett samspel. Rytmen och de två parallella balanserna som binds ihop till ett tredje centrum. En tredje balans. Blicken kan falla mot strukturerna som håller uppe byggnaden eller mot dess centrum. Blicken rör sig. Horisonten, sedan inåt. Du möter min blick.
Den som läser fattar författarens avbildade händer.
Kroppstyngden ligger i mötet dem emellan, det är rörelsen som styrs av stegen. Det är stegen som styr rörelsen. Händerna, armarna, meningen – som segel kring det tredje centrum som bildats. Det som är stormens öga. Orden. Det som är blicken. Ögat som fångar blicken, som fångar omgivningen. Omgivningen ger förutsättningarna, som formgivits, som erfarits. Dansarna är varandras sammanhang. De vrider sig runt ett tema. Som när människor samlas i cirkel med ryggarna mot världen. En eld brinner där. Den behöver inte vara en brinnande eld, den kan vara en bild som inte behöver ha funnits. Titeln syns avbildad på bokryggen. Du kan känna igen mig på hur jag vänder ryggen till världen för att vara en del av den.
I dansen släpper en inte fattningen om varandras kroppar.
Att släppa taget blir ett avvisande. Rummet omkring oss byggs under dansens gång. Dansen byggs av språng, av kontrasten till att nästan stanna upp. Essän byggs av detta språng. Lyriken byggs av detta språng. Jag stannar upp när jag rört kroppen mot språngets stilla ansats inför nästa. Din kropp följer min. Essän förklarar lyriken för att de bygger på samma principer. Den är en gestalt som rör sig, ett negativ – en skugga i ett. Kanske som kollage snarare än ett flöde av tid. Som vi kan se i romanen. Den behöver inte berätta om världen utanför, men närmar sig den med ett språng innan den, liksom i en långsam utandning, drar ihop sig.
Det är som att sömmen mellan delarna inte syns.
Essän är dikten, dansen, är förflyttningen. Valsen har ingen färdig väg, ingen stig för lyriken att sjunga fram. Essän kan gå över ån på fiolens strängar. Den kan vara naken eller betrakta nakenheten. Dansarnas blickar är nakna inför varandra. Essän lämnar spår, som steg, efter sig; svarar inte på frågan om varför den lika gärna kan vara den lyriska texten. Inte dikten. Inte dansen. Essän frågar sig. Essän frågar sig själv. I frågan finns ett underliggande vemod, ett tvivel, en förtvivlan. Att inte veta och pröva sig fram. Ett vemod som blir nyfikenhet. En process, en produkt som inte vill. Essän frågar dansen, frågar dikten om språnget. Den är forsens låt, den ofullständiga meningen. Att vänta med blicken mellan struktur – mellan horisont byggd av efterstygn – och centrum. Blicken kan inte nå endera. Men kan betrakta dem i sin rörelse. Min vänsterhand i din högerhand. Handflatorna öppna.
Med essän talar jag om poesin med poesins gångbarhet.
Dikten måste istället upplevas. Som yrsel.
För att tala om litteraturen måste jag använda litteraturen. Det handlar om att mötas med samma språk. Allt annat blir översättning. Kanske är allt annat översättning. Kanske är alla möten i sig en översättning även om vi talar samma språk. Kanske är mitt modersmål också översättning? Mitt modersmål är åtminstone flera språk. Också jag skriver flera språk. Ofta samtidigt. Och i litteraturen finns inga andra gränser än de vi sätter på oss själva av rädsla för att tappa takt och andning, ansikte, inför andra. Trots medvetenheten om att ansiktet är en persona, en skugga vi anpassar genom vår rörelse i rummet vi skapar. Ansiktet mot ljuset så vi kan se vad det föreställer.
Det är en berättelse om något. Det är alltid en berättelse.
Språket är inte en gräns, utan det som går över, mellan, ignorerar, gränsen – huden – vi berör varandra med. Går det att översätta en rörelse till en annan? Kan en mening vara en melodislinga, en retorisk rytm? Kan essäns frågor vara lyrikens? Kan jag säga att det är nyanser av fåglar – att lyrikens frågor går att ställa med och mot essän och essäns? Är det överhuvudtaget möjligt att ställa frågor? Kan ett svar ge någonting? Eller att inte få svar? Jag tänker förhållningssätt. Att inte veta. Att aldrig veta. Att tänka sig. Som en föreställning. Jag vill använda essän för att tala om dikten och dikten för att tala om essän. För mig är det samtidigt. Som essä, som dikt, kan jag associera.
Att fläta knutar av mening är att göra en association. Allt är relation.
Det är ytterst det långsamma läsandet, uppmärksamheten på vad det egentligen står, som är svaret.
Och att inte veta var jag ska ta vägen.
Jag bara fortsätter. Som en improvisation.
Essän är en lyrisk betraktelse av ett levande fenomen. Även det döda kan vara levande i texten.
Allt är relation, säger Édouard Glissant. Första gången jag dansade gjorde jag rörelser med kroppen som jag hade sett andra göra. Att de andras var minutiöst koreograferade hade jag inte en tanke på. Koreografi kommer sig, i ett av ursprungen, av associationen mellan begreppen khoros, att dansa och graphein, att skriva – alltså att skriva ner hur dansen ska göras eller har gjorts. Det kan handla om att dokumentera dansens steg. Min högerhand mellan dina skulderblad.
Det var likadant med dikten.
Likadant med essän. Första gången jag skrev essä var det en befrielse – allt flödade ur mig. Som när jag dansade. Jag ser Fredrik Rydmans variation av Tjajkovskijs Nötknäpparen på tablå-tv under decemberledigheten och förundras över hur de olika dansarna samspelar till en brusande helhet. Som ord till meningar. Som att jag äntligen förstod Sigrid Combüchens anspelning, i ett privat samtal, på mina essäer som danser. Hur ett dussin olika steg kan tas samtidigt och hur minsta lilla variation syns. Som om textslingor översatte televisionsapparatens vita brus.
Genom att betrakta ett vitt brus skapar ditt seende mönster.
Jag lyssnade på musiken, texterna bakom dansen. Läste orden. Vann en diktantologi på 1980-talet. Kanske var det den första medvetna ingången till dikten? Far skrev sånger, sjöng sånger, berättelser. Reste runt med dem. När jag var sexton år gammal skrev jag en dikt. Den handlade om att möta sig själv. Jag dansade till de kullerstensbelagda gatornas ojämnheter. Jag dansade i vardagsrummets ensamhet, på mjuk parkett. Jag dansade i en gemensamhetslokal i ett radhusområde på andra sidan vägen från höghusen. Jag dansade tätt inpå en flicka som var lika gammal som jag. Hon var mycket kortare än mig. Det är mitt första minne av att vara nära en annan människa. Jag visste inte vad jag gjorde. Jag kommer inte ihåg vad som spelades. Kanske ”Winds of Change”. Den var stor då. Eller Roxette med en doft av rosa Proffs. Hon hade skinnjacka. Det hade inte jag. Hon arbetar 2018 på Helsingborgs lasarett. Det gör inte jag.
I dansen närmar du dig främlingen tills denne blir en del av dig.
I dikten är du redan främlingen, språket, du närmar dig. Kanske så också i dansen. Du är den andre. Du är alltid den andre.
Ett –,
ett
två två.
Kunskap är sällan systematisk eller härledd, säger Mara Lee (2018). För det mesta är den poetisk, säger Mara Lee. Vi minns det som har en speciell betydelse, säger Mara Lee.
Hon talar om kärleken och hatet, att underkasta sig till befrielse. Jag svarar med gestaltning. När jag gifte mig skulle min partner och jag inleda kvällsdansen med en vals. Kanske var det Jordbandet som spelade. De spelade på vårt bröllop fast vi gifte oss trefaldigt vid före detta Knäbäcken på Ravlunda Skjutfält. Mitt första steg var för långt. Mina språng mellan plats och förflyttning abrupta. Kanske är det därför jag ser likheterna mellan essän och lyriken – för att jag kan ta alltför långa steg. Svårigheten med att ta för långa steg är att den jag dansar med inte alltid hänger med. Utan tappar balansen och måste kämpa för att stå upprätt.
Ett stygn håller samman det som delats.
I dag kan jag ta kortare steg för att jag har tagit fler.
Det finns en värdighet i valsen, inte olik den hos tango. Skuggan förankrad i golvet, i marken. Skuggan som framkallning över väggar. Tango är en avlägsen släkting även om själva skrivprocessen mer liknar en halling i högt tempo. Jag måste sakta ner. Långsamt mata elden med allt större vedträd. Först skapa konturerna och sedan ta språnget. Först fattningen och sedan steget. Först dansa för att förstå dansen. Skriva för att förstå skriften. Som att jag tar dikten i handen och låter den föra mig, låter mig försöka följa med, försöka med ett försök.
Att skriva när ingen tittar skiljer sig från att skriva för att det ska läsas.
Numera sjunger jag istället för att dansa, åtminstone när ingen tittar. Det är samma med gråt. Som jag helst dansade när ingen tittade. Det är nakenheten jag värjer mig för. Nakenheten inför betraktaren. Är det kanske därför jag döljer läsandet av lyriken i essäns lagrade men tunna sjok av textilier och söm? ”Det finns inget verb för detta”, säger Gunnar D Hansson (1994) när den städsegröna idegranen kommer på tal. 2010 skrev jag att idegranen växer ett år i taget, görs till att spela stränginstrument. Som fiolen jag lyssnar på. Vad skiljer här att Hansson säger och att jag skrev? För mig blir varje omläsning av texten ny men minnet av den egna ständigt i förfluten tid. Det egna ständigt förflutet. Utom just i dansens ögonblick. Det korta innan det är över.
Det har gått väldigt lång tid i ett väldigt kort perspektiv.
Kraven på relation är högre, tätare, som de på kroppen. De blir fler men samtidigt mindre. Som associationspunkter. Kvar blir aska, som spår över golvet. Kvar blir att se hur en kommatering medföljer från dikt till essä. Jag växer nära marken, långt från horisonten som blicken söker sig mot. Din kropp blir nära min, en fråga om hur – och inte om.
info@opulens.se
