Essä: Willy Granqvists författarskap – en pendling mellan ljus och mörker

LYRIK. Erik Bovin ger en uttömmande introduktion till poeten Willy Granqvists starka och särpräglade författarskap. 

Mitt första möte med Willy Granqvists poesi inträffade på Medborgarplatsens bibliotek i Stockholm, kort innan det bytte namn till Tranströmerbiblioteket. Det var inte en bokmal som gick till biblioteket för att låna en pjäs, utan en teaterstudent. Ändå drogs min blick mot lyriksektionen och fastnade vid tre tjocka samlingsvolymer. Det visade sig vara Willy Granqvists (1948-1985) samlade verk som förlaget Lejd gav ut i fyra delar mellan 2005-2010. Sista volymen var utlånad.

Jag drog ut den första volymen och började bläddra i den. Varför vet jag inte. Något lockade. Jag hittade en ledig stol och satte mig ned för att läsa. Jag kan inte beskriva det på annat sätt än att dikterna började tala. De var nog inte skrivna med en sådan som mig som tänkt adressat (fick jag för mig). Men likväl, de talade – och jag tjuvlyssnade! Samma känsla uppstod som den gången jag råkade överhöra ett samtal mellan två ordensbröder. Precis som jag inte kunnat sluta tjuvlyssna på deras samtal kunde jag nu inte sluta tjuvlyssna på dessa – på en gång – slutna och suggestiva dikter. När jag sedan googlade poeten visade det sig att vi hade mer gemensamt än jag i förstone trott.

Poeten och kritikern Kristian Lundberg har också reflekterat över det märkliga med Granqvists dragningskraft i sin essä ”Kroppens poet”. Som författare är han inte okomplicerad, menade Lundberg men han ”skriver en dikt som på en gång äger en djupt personlig röst – med ett helt eget symbolspråk – men som på samma gång tycks kunna öppna sitt tilltal till att bli allomfattande. Privat. Personlig. Men också just en av oss alla”. (LT, 22/11-2016)

Willy Granqvist är inte glömd

Verkförteckningen rymmer åtta diktböcker och två prosaböcker. Samtliga verk är, enligt min mening, snudd på fulländade. Ytterligare ett skäl, kanhända, till att han inte fallit i glömska och fortfarande läses, med stor aptit.

Så hur ska man beskriva honom som poet? En poet verksam under 70- och 80-talet som minst sagt ägde ett poetiskt seende av samma kaliber som William Carlos Williams. En poet som skrev med förstoringsglaset i ena handen och ett musiköra, då poesin inte sällan befinner sig på partikelnivå, intresserad av naturvetenskap och arkeologi, vars skapande enligt egen utsago hellre hämtade impulser från måleri än annan poesi (konstnären Jan Håfström nämns som en förebild, sedermera vän.

Gränsöverskridande författare

Håfström illustrerade även omslagen till flera av Granqvists diktsamlingar, exempelvis Kropp (1980) och Glömskan (1985).) En gränsöverskridande författare som gärna blandade poesi och prosa, en poet upptagen av tiden och dess avlagringar, en poet som skrev vackra naturdikter men inte ville bli kallad naturlyriker eftersom naturen bara är del av en större helhet; en panteistisk tendens är, enligt min mening, högst skönjbar.

Queer poet i en homofobisk tid

En queer poet som var tidig (kanske först?) med att skriva en dikt (i Kropp) om homosexuella män som rör sig utomhus efter mörkrets inbrott på en diskret plats i hopp om att sno åt sig en kyss eller avsugning; män som riskerar att bli upptäckta, hånade, misshandlade eller på annat sätt straffade. En queer poet i en homofobisk tid men som ändå vågade skildra åtråns lyckligare stunder: ”I köket smeker jag T. Ansiktet mellan mina händer. Motståndet har släppt för några minuter. Jag får. Det jublar i mig. Själva försakelsen dunstar undan. Jag får jag får. Ansiktet mildare att vidröra än jag dittills vågat ana. Att vidröra denna tillit.”

Att tala med de döda

Han var en poetisk särling, särskilt i början av sin bana då samtidspoesin helst skulle vara politisk. Som poeten Krister Gustavsson nämner, i förordet till samlingsvolymen Löven faller utför orons brant (Nirstedt/litteratur, 2023), för Granqvist ”sitt poetiska samtal med de förhistoriska epokerna, med de kvarlevor arkeologerna gräver fram. Han talar jämlikt med barnen – både de nu levande och de sedan länge döda.”

Apropå att tala med döda. I debuten Kropparna och rummen (1974) återfinns dikten ”Tollundsmannen”, signerad en ung men likväl fullfjädrad poet. I denna dikt vistas diktjaget på Silkeborg museum i Jylland där han betraktar en monter med det 2 400 år gamla mosslikets ”välbevarade huvud”. Han tycker sig få kontakt med huvudet; Tollundsmannen talar med honom: ”Vi samtalade om fossilerna / De som jag känt så mycket för, skrivit om, och blivit ensam av.”

Jag vet fortfarande inte om jag fullt ut förstår Granqvists poesi. Varje försök att beskriva den tycks åtminstone vara dömt att misslyckas i den bemärkelsen att det i slutänden leder till en förminskning. Däremot – jag vet av erfarenhet att hans poesi är outsläcklig.

Vem var människan Willy?

Författarskapets övergripande tematik stavas möjligen: ensamhet och längtan efter närhet, outsläcklig även den. Inte undra på att poeten och kritikern Kristofer Folkhammar skrev det bästa som någonsin skrivits om Granqvist, i ett tillstånd präglat av social distansering. Se: Obs-essän: ”Willy Granqvist och gemenskapens flyktiga partiklar”.

Och människan Willy – vem var han? Till yrket: förutom poet, även radioman och kritiker. På djupet är frågan desto svårare att besvara. Poeter ger som bekant sällan intervjuer.

I hopp om att lära känna Granqvist läser jag hans brevväxling med poeten Lennart Carlsson (som återfinns i Löven faller utför orons brant), utan att känna mig tillfredsställd. Han läser Paul Celan och Pentti Saarikoski, får jag veta. Den senare gör han en radiointervju med som i nämnda volym finns att läsa i transkriberat format. Att döma av breven tycks det som att arbetet till stora delar var hans liv.

För att beskriva sig själv och sitt skrivande lånar han en formulering från Tove Jansson om att författaren är ”ett oroat barn”. En känslig själ, med andra ord.

Beskedet om hans självmord kom emellertid som en chock för vännerna. De minns honom som social, svår att komma nära men på hela taget en varm och charmig person, utrustad med en särskild humor som ofta gav upphov till skratt.

Fördjupad bild av Willy Granqvist

Bilden fördjupas när man läser Lennart Carlssons egna ord om sin vän. I ett nummer av tidskriften Hjärnstorm (1991) beskriver han poetens ödmjuka drag: ”Han hade inget behov av att hävda åsikter eller stoltsera med sin bildning. Talade han om en bok, så var det för att den gripit honom. På samma vis gjorde han aldrig någon större affär av sitt författarskap. Det viktiga var själva skrivandet, tillblivelsen, lyckan i att se en manuskropp växa fram. Det färdiga resultatet däremot omfattades med blygsamhet eller självironi.”

Varför en älskad människa och poet väljer att avsluta sitt liv vid 36 års ålder, är och förblir en gåta. Arbetet och umgänget förmådde kanske inte helt kväva känslan av att vara ensam och utanför.

Den postuma utgivningen

De sista böckerna utgavs postumt. Glömskan (1985) och Natten (1987). Även om bibliografin inte låter sig delas in i ljusa och mörka böcker skvallrar de sista verkens motiv och tematik om att de är skrivna av en författare som vet att slutet är nära. Samtidigt finns en skönhet i språket, intakt in i det sista. Inför rader som dessa drabbas man nästan av svindel:

Nu sjunker kosmos
I en trånsjuk natt
Och brunnar djupnar.
Stjärnbilder roterar
Inunder hjärnans valv
Och tid som blivit drömd
Förenar sig med den
Som bär materia.

Att Granqvist är en ytterst konsekvent poet råder det ingen tvekan om. Sista sviten i Glömskan går under titeln ”Natten” vilket som sagt är titeln på den långdikt som tack vare poeten och kritikern Magnus Ringgrens försorg kunde publiceras två år efter författarens bortgång.

Dinters film om Granqvist

Långdikten läste jag först efter att ha sett filmregissören Richard Dinters dokumentär med samma namn från 2016. Jag låg ensam i sängen med laptopen över bröstet, sent en natt och letade på SVT Play efter något sevärt när jag snubblade över denna underbara dokumentär. Jag hade svårt att somna, vad var då inte lämpligare än att lyssna på personer som talar om sömnlöshet, därtill få veta mer om en poet med mörkerseende, porträtterad i sin frånvaro, i en film som även försöker fånga natten som väsen?

Det regnar och snöar så vackert i Richard Dinters film; nattregn, nattsnö som påminner en om att natten inte bara är mörker och tystnad, inuti finns ett vått flimmer som en erinran om att dess väsen inte är statiskt utan, i högsta grad, levande och flytande.

I filmen berättar poeten och kritikern Eva Ström, som även arbetat som läkare, om hur hennes första alster kom till i det tillstånd, av lika delar utmattning och anspänning, som inträdde efter vaknätter på sjukhuset. Väl hemma satte hon sig ned för att skriva, och hängav sig åt skrivakten i ett fritt associativt flöde; självcensuren hade gått och lagt sig. Det är troligt att denna långdikt tillkommit i ett dylikt tillstånd menar Ström som också var en av dem som recenserade långdikten Natten.

Sömnlöshetens natt

Dikten skulle kunna beskrivas som ett rekviem över en ovälkommen natt – sömnlöshetens. En natt då man räknar “det mörka gruset /Som faller ur mörkrets rör …” Ett teatralt stråk är skönjbart. Kanske den enda av Granqvists texter som är möjlig att överföra till scenen. I mitt tycke skulle den fungera utmärkt som enaktare. Ekot från Becketts dramatik är påtagbart. I filmen nämner Ringgren även Shakespeares Hamlet som möjlig inspirationskälla. Röster bryter in och lättar upp sömnlöshetens sköra monolog. (Kompositörerna Mozart och den mindre kända Karlheinz Stockhausen, den senare även föregångare inom elektronisk musik). Diktens kompositörer har dock föga gemensamt med förlagorna.

Långdikten präglas av humoristiska och absurda inslag. Ringgren kallar den för ett drömspel. Läsaren följer således ett diktjag som drömmer med öppna ögon. Men det är ett säreget och långt ifrån entydigt verk och jag skall därför bespara er en ytterligare utläggning om texten. För att tala med Paul Auster ”varje läsare läser olika böcker även när de läser samma bok”.

En pendling mellan ljus och mörker

Det är frestande att dröja vid symboliken kring att ett verk med ʼnattʼ i titeln får avsluta ett författarskap. Ett författarskap som dessutom alltjämt pendlat mellan ljus och mörker. Ändå har jag svårt att betrakta Natten som ett avskedsbrev. Ett värdigt avslut, däremot – absolut! Den sågs som unik och viktig när den kom, har sedan dess behållit sin status som ett verk som sticker ut i ett, med svenska mått, ovanligt starkt och särpräglat författarskap.