NOVELLER. Anna Remmets har läst Jelena Botjorisjvilis novellsamling “Min fars huvud” och konstaterar att författaren lyckas med konststycket att bygga upp historier som trots sin korthet känns episka.
Min fars huvud och andra berättelser av Jelena Botjorisjvili
Översättning: Hanna Sandborgh
Ersatz
Georgien, som ligger på gränsen mellan Europa och Asien, dök kanske upp i mångas medvetande under vintern 2023 då protester utbröt mot en ny lag som enligt kritikerna skulle föra landet i en mer auktoritär riktning. Lagförslaget kallades ”ryskt” eftersom det påminde om den ryska lagen om så kallade ”utländska agenter”. Men att lagen kallades rysk fick också en extra laddning av Georgiens historia av att ingå i Sovjetunionen innan självständigheten 1991.
Det vore en klyscha att säga att alla böcker som utspelar sig i tidigare sovjetstater skildrar ”sovjetmänniskan”, men på den prisbelönta georgiska författaren Jelena Botjorisjvilis Min fars huvud och andra berättelser är det ändå tillämpligt.
I hennes generationsöverskridande kortromaner Duggregn, Opera, Flygelns berättelse, Den magiska salvan och Min fars huvud knyts människoödena på ett tydligt sätt samman med landets politiska historia under 1900-talet, från andra världskriget och Stalineran till självständigheten. I de ibland burleska, ofta dråpliga berättelserna står det också klart vad dessa förhållanden kan göra med människors liv och tankar. Förutom det ständigt överhängande hotet att bli ”angiven” hänger många saker i tillvaron på att ha ”kontakter”, att känna folk ”högt upp”. Dessa aspekter av tillvaron vävs oftast in i berättelsen på ett elegant och levande sätt även om Botjorisjvili någon gång ibland hemfaller åt plattityder som förvisso inte nödvändigtvis behöver tillskrivas henne, utan kanske snarare romanpersonerna. Som Gomarteli, om vilken det står att han ”avskydde socialismen lika mycket som fascismen, på samma sätt han skulle avsky alla system där människor fråntas sina individuella egenskaper, blandas ihop, smetas ut till en salva.”
Min fars huvud kan liksom böckerna skrivna av den kanske mest kända uttolkaren av ”sovjetmänniskan”, Svetlana Aleksijevitj, kallas polyfona. Men där den förstnämnda skriver dokumentärt är Jelena Botjorisjvilis böcker mer skrönor. I de olika berättelserna paraderar udda existenser och bisarra skeenden förbi i en takt som ibland är hisnande.
De kretsar alla kring familjer och släkter och deras konflikter, förvecklingar och kärlekshistorier. De tidigare generationerna har med sitt bagage från kriget i form av amputerade ben och döda älskare, medan de yngre lever bakom järnridån med allt vad denna för med sig för att sedan se denna upplösas och utländska turister välla in. Ibland lämnar de själva Georgien men förblir, som i fallet med berättaren i titelromanen, för evigt bundna till det gamla hemlandet där en far och hans huvud ligger begravda.
Liksom i många litterära släktkrönikor av det slag som brukar kallas ”mustiga” finns här en del slitna klyschor i form av trånande gamla ungmör, hetlevrade kvinnor och excentriska mormödrar. Men dessa kompenseras av ett vemod över tidens gång, med alla förluster av älskade människor denna för med sig, men också ett vemod över att sagda människor aldrig fick leva sina liv i frihet.
De stora persongallerierna, de flera decennier som berättelserna omfattar och ett ovanligt fritt sätt att förhålla sig till kronologin gör att varje kortroman först känns rörig. Ibland uppstår ett motstånd och en frustration när man äntligen tycker sig ha greppat alla skeenden och människoöden i den ena bara för att utan pardon kastas över i den andra.
Men på de få sidor som utgör varje berättelse lyckas Jelena Botjorisjvili ändå med konststycket att bygga upp historier som trots sin korthet och sitt höga tempo faktiskt, även om det tar emot att använda ett ord som är ännu slitnare än ”mustig”, känns episka och samtidigt förmedlar en stillsam sorg mitt i allt det dråpliga.
anna.remmets@opulens.se
