BOXNING. Åsa Sandell har så att säga varit där, i lejonets kula. Och hon har orden för det. Som ingen annan boxare dessförinnan, skriver Lasse Ekstrand.
I själ och hjärta av Åsa Sandell
Bokförlaget Atlas
Oförglömlig den ljusa juninatten 1959 när Ingemar Johansson i Yankee Stadium i New York besegrade Floyd Patterson och blev världsmästare i tungvikt. Tors hammare, Ingos fruktade höger, skickade Floyd till golvet. Gång på gång. Och vi satt som klistrade vid radion. Mina föräldrar och jag.
Ingos boxningsstil måste sägas ha varit konventionell. Men konventionell var definitivt inte den person, varken i eller utanför ringen, jag håller för att vara the greatest of all times: Muhammad Ali. Hans segrande formel: Float like a butterfly, sting like a bee!
Boxning som konstart. Ali dansade snabb på fötterna omkring, gled retfullt undan, gäckade och lurade motståndaren, omöjlig att fånga in.
Dessutom var Ali stor i munnen. Inte ens under pågående match höll han tyst. Skrädde inte orden. Politiskt medveten. Kritisk mot USA:s imperialistiska förehavanden i världen. Vägrade åka till Vietnam och kriga. Straffades för det.
Den retoriskt begåvade, rappe och munvige, Ali skiljde ut sig som ingen tidigare i en sport med annars enbart slående och slagna, inte särskilt talföra, män. Det är nävarna som skall tala. Ingenting annat. Åtminstone i enlighet med den påbjudna mytologin.
Så vad med kombinationen boxare och kulturredaktör? Nänä, men det går väl inte? Åsa Sandell, tidigare knuten till Helsingborgs Dagblad, visade att det är möjligt. En beläst och skrivande kvinna utövande the noble art of self-defence. Det senare skulle hon dock själv inte gå med på. Boxning är enligt henne anfall i första hand. Publiken älskar den attackerande slagmaskinen. Inte den som backar, retirerar.
Mötte för övrigt Alis dotter i en match i Berlin. Matchen bröts i femte ronden. Ali förklarades segrare. Åsa, fajtern och publikens favorit, ursinnig. Ville fortsätta.
Det är en boxningen fördjupande bok Sandell givit oss entusiaster. Hon utgår från sig själv. Genom att specialstudera sig själv identifierar hon boxningens innersta väsen. Vad som egentligen iscensätts där i ringen.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Bortom intellektuellas romantisering. Manliga författare framförallt, minns Norman Mailer och Hemingway, älskar ju att skriva om boxning. Liksom bortom åskådares behov av projektionsskärmar och ställföreträdare. Den primitiva längtan efter att hänföras av dem – gladiatorerna, krigarna – som vågar det man själv inte förmår.
Sandell har så att säga varit där, i lejonets kula. Och hon har orden för det. Som ingen annan boxare dessförinnan.
Samtidigt som hon forskat om boxningens historia. Intervjuat boxare. Tränare. Stämt av sina egna iakttagelser och erfarenheter. Demonstrerar ett prövande och öppet förhållningssätt. Ingen gard uppe när hon analyserar. Ingen infallsvinkel förbjuden. Sex. Aggressivitetens centrala roll. Rasismen.
Det är fysiskt farligt att boxas. Hårda slag mot huvud och ömtålig hjärna. Som boxningens motståndare med rätta hävdar. Inte för inte talas det om att bli ”punchig”. (Muhammad Ali drabbades av Parkinson. Ingo av Alzheimer.) Sandell sticker inte under stol med det. Eller pengarnas roll. Uppgjorda matcher. Korrupta promotors.
Hon skyggar inte för boxningens avarter och mörka sidor. Kanske en spegelbild av det kapitalistiska rovdjurssamhället utanför.
Men så sätter hon punkt för sociologiserandet, tar oss med in mellan repen. Framställningen bränner till. Det som tycktes vara utvikningar och upprepningar mattas av.
Nu händer det. Gonggongen ljuder. Box, som den koncisa uppmaningen lyder. Med ens gives ingen återvändo. Nu prövas man. Om man inte skall kasta in handduken och fly. Så där som vi ofta gör. Alla vankelmodiga själar.
I ringen levde Åsa. Först där. Fullt ut. Plötsligt var hon inte längre ett offer för ”snällhetens tyranni”, som hon skriver. Detta tyranni som betyder att stå i skuggan. Dra sig tillbaka. Huka. Vara en snäll flicka. Foglig. Inte ta ödet i egna händer. Låta andra bestämma.
I Sandells liv, med hennes ögon, blir boxningen personligt frigörande. Med ett engelskt uttryck finns det skäl att tala om empowerment.
Hon träder fram mellan repen. Äntligen är hon den hon innerst inne, bakom konvention och anpassning, vill vara. Den hon inte visste att hon kunde vara innan hon drog på sig handskarna och äntrade ringen.
Lämnad till sig själv. Helt ensam. I det skarpa ljuset över canvasen. Ingenstans kunna gömma sig. Eller bakom någon. Men aldrig så levande.
Det är ärligt. Självutlämnande. Inget hymlande. Inget inlindande. Sandell ber inte om ursäkt. Hon står upp för sig själv – och boxningen. Utan att idealisera eller göra sig till försvarsadvokat.
Som den gamla akademiker jag är, frestande att slänga in ordet autenticitet. Men jag försöker låta bli.
info@opulens.se
