Enkelt, effektivt och ekonomiskt överkomligt

HOPPETS SKOGAR. “I boken berättar de om de mångfaldiga och livsbejakande lösningar på världens problem som jätteskogarna erbjuder.” Emil Siekkinen har läst John W. Reids och Thomas E. Lovejoys Ever Green.

Ever Green: Saving Big Forests to Save the Planet
Av John W. Reid och Thomas E. Lovejoy
W. W. Norton & Company, 2022

Det finns hopp. Det finns ett sätt att bekämpa klimatkrisen som är enkelt, effektivt och ekonomiskt överkomligt. Lösningen existerar redan, kräver ingen mänsklig ingenjörskonst, och är befriad från oväntade och obehagliga biverkningar. Det skulle kunna sägas att metoden går ut på att inte göra någonting.

Kortfattat innebär tillvägagångssättet att jordens fem återstående jätteskogar – Papua Nya Guinea, Kongo, Amazonas, och det norra barrskogsområdet i Nordamerika och Eurasien – ska lämnas i fred.

Den naturvårdande ekonomen John W. Reid, och den i december 2021 bortgångne biologen Thomas E. Lovejoy, berättar i den i år utgivna boken Ever Green om de mångfaldiga och livsbejakande lösningar på världens problem som jätteskogarna erbjuder.

Dessa intakta skogsområden är mästerliga på kolinlagring, medan de också reglerar väder, bidrar till vattnets kretslopp, motverkar förödande bränder, förhindrar erosion, och erbjuder ett okänt – men mycket stort – antal växter och djur livsmiljöer. Att låta tropisk regnskog fortsätta agera kolsänka är fem gånger billigare än att minska koldioxidutsläpp i Europa och USA, och bevarande av skog är åtminstone sju gånger så billigt som att plantera nya träd (vilka dessutom löper en betydande risk att dö unga). Att beskydda dessa enorma skogsområden med hjälp av utbildad personal (där så behövs) är också det billigt, och kostar ungefär fyrtio kronor per hektar och år.

Jätteskogarna nöjer sig inte med att verka för ett klimat som främjar biosfären, och den biologiska mångfalden, utan rymmer också en häpnadsväckande mänsklig mångfald. Över en fjärdedel av jordens mänskliga språk talas i dessa intakta skogsområden, och uppvisar mängder av prov på människans förmåga att kommunicera. En grupp människor i Papua Nya Guinea, maybrat, saknar ett ord för ”natur” som något som är åtskilt från människan, och har inget ord som motsvarar ”skog” – i stället använder denna stam ett stort antal ord som beskriver olika slags platser i skogen, och förhållandet till dessa platser. I ett brasilianskt språk går det inte att säga att någon äger land, och i ett annat kan folk inte kalla icke-mänskliga djur ”det.”

Dessa folkslag åskådliggör hur världen kan uppfattas bortom globala idéer.

Vissa stammar har funnits på plats i kanske 50 000 år, möjligen ännu längre, och deras kulturer fördjupar människans självuppfattning. Dessa folkslag åskådliggör hur världen kan uppfattas bortom globala idéer och koloniala språk, och de berikar den mänskliga fantasin och föreställningsförmågan. Alla har de ett eget sätt att befinna sig i världen, och några av dem är inte del av skogen – de är skogen.

Kenampa, en marubo-indian från Javaridalen i Brasilien talar för många skogsinnevånare i boken då han säger: Skogen är en del av vår familj. När vi betraktar skogen, ser vi inte enbart skogen. Vi ser liv. Liv vilka behöver oss liksom vi behöver dem.

Runt om i världen händer det att urbefolkningar behandlas utan hänsyn till mänskliga rättigheter, men ofta är det just dessa människors närvaro som säkrar skogarnas fortsatta liv. Om ursprungsbefolkning finns på plats blir skogsbolag, gruvindustri, och mjölk- och köttindustrin mer tveksamma till att ta sig in i skogen för att exploatera den. Där det finns skogsboende ursprungsbefolkningar, står sig skogen bäst mot yttre rovdrift.
Mellan 2000 och 2016 fragmenterades eller försvann tio procent av världens intakta skogar, men goda tendenser finns. År 1990 var fyra procent av jordens landområden skyddade. Ungefär trettio år senare var siffran drygt fyrdubblad och nådde sjutton procent. Dessutom finns det gott om nationer som verkar för att trettio procent av planetens land ska vara beskyddat år 2030.

Att skydda större landområden var USA först med (1864), och kring 1900-talets början fick idén fäste också i Ryssland. De senaste åren har parlament beskyddat enorma områden i Amazonas och Kongo, och den enstaka metod som bäst bidrar till att skydda världens jätteskogar, är att minimera antalet vägar.

För det är med vägar angreppen mot skogarna inleds. Först anländer skogsindustrin för att (ofta olagligt) fälla träd. För att kunna göra detta behövs vägar. Dessa vägar gör det lättare för jägare, bönder, och gruvindustri att tränga in i skogen. Skogsbiomen förstörs ytterligare. Fler träd avverkas. Våtmarker dräneras. Boskap breder ut sig. Jorden torkar ut, buskage tar över landskapet, bränder börjar rasa, och skogens ytterområden blir mindre motståndskraftiga än då de var del av en icke-fragmenterad skog.

Amerikanska initiativ visar att naturen återhämtar sig då antalet vägar reduceras, och ju färre vägar som finns, ju mindre laglösa är nejderna.

En annan strategi är förändra skogens juridiska status. I Nya Zeeland, förvandlades år 2014 Te Urewera-skogen från egendom till en enhet med samma juridiska status som en individ och ett företag. Det finns också exempel på floder som getts denna status. En del må tycka att det är märkligt att jämställa fauna och flora med människan, men mänskligheten måste minnas att hennes tillvaro möjliggörs av fauna och flora. Ytterst vilar allt liv på växtriket. Det är växtlighetens förmåga att förvandla sol, jord, och vatten till näringsämnen som lägger grunden för andra livsformer på denna planet. Med detta i åtanke är det helt logiskt att ge skogar juridiska rättigheter.

Vidare menar Reid och Lovejoy att människan måste verka för en ekonomi som värdesätter skogars integritet, och som strävar efter att behandla naturen med hänsyn i stället för att med kortsiktig hänsynslöshet exploatera den. För att bekämpa den rådande objektifieringen av skogen som råvara, krävs skogsorienterade mått, vilka inkluderar miljöinformation som klimatkostnader och -fördelar, tillsammans med befintliga och – tycks det – heliga indikatorer som bruttonationalprodukt, bytesbalans, konsumtionsvilja, och sysselsättningsnivå. Vad är ett livsbejakande klimat värt? Vad är rent vatten värt? Vad är ren luft värd? Vad är en levande jordmån värd?

Avslutningsvis delar Reid och Lovejoy med sig av två råd. Det första är att vi ska göra genomtänkta ekonomiska val – som att köpa mindre hus och sällan köra bil. Det andra lyder: Gå ut ofta. Människan mår bra då hon befinner sig i skogen. I skogen minskar stress, blodtrycket går ned, och hjärtat slår långsammare. Skogen väcker människans medvetenhet om tillvaron i stort, och i skogen kan hon möta andra kännande varelser vilka håller livet kärt.