HOPP. Annelie Drewsen visar att allt inte bara är mörker, det finns också hopp, glädje och ett jävlar anamma hos hennes unga karaktärer, skriver Carolina Thelin.
Prinsen av Porte de la Chapelle av Annelie Drewsen
Rabén&Sjögren
Sommaren 2018 publicerade Opulens novellen Tusen tashakor, hejdå av författaren, journalisten och gymnasieläraren Annelie Drewsen. Det är en hjärtskärande berättelse om den ensamkommande 18-åringen Salar från Afghanistan. Efter tre år i Sverige och två år hos en familj – pojken Albin och mamman Karin – får han sitt tredje avslag på asylansökan och inser att han måste fly för att inte skickas tillbaka till Afghanistan.
I dagarna kom Drewsen ut med Prinsen av Porte de la Chapelle. Det är en roman för unga som tar vid där novellen slutade. Den börjar på Malmö centralstation där Salar hoppar på tåget för att slutligen nå Paris. Han träffar andra i samma situation som bor i ett tältläger utanför stationen Porte de la Chapelle, slår sig ner och får en vän – Najib – som också flytt från Sverige.
Jag och min familj är själva familjehem åt en kille från Afghanistan i Salars ålder. Nu har han varit hos oss i snart fyra år men fortfarande inte fått asyl. Hans uppehållstillstånd har förlängts eftersom han går i gymnasiet men om han inte lyckas avsluta med godkända betyg och kort därefter inte hittar ett jobb som han kan försörja sig på blir han utvisad. Det kallar jag grymhet i sin värsta form – att efter så många år av acklimatisering skickas tillbaka till ett av världens dödligaste länder för civila.
I en intervju i Opulens inför boksläppet beskriver Drewsen hur berättelsen om Salar kom till: “Det kan vara jobbigt när det handlar om en maktlös ung människa som fått allt sitt hopp om framtiden sönderslaget. Jag har sett ungdomar i ögonen och mött total svärta. Att möta en blick utan hopp går emot hur det ska vara för barn och unga att växa upp. Skrivandet är mitt sätt att försöka förstå och berätta om det”.
Till Paris kommer många som efter avslag efter avslag i Sverige försöker överleva i förhoppning om att få uppehållstillstånd. I Svenska kyrkans lokaler samlas många av dem. Här finns det språkcirklar, fika och någon som lyssnar. Det gör också Salar och Najib. Drewsen reste själv till Paris för att göra research. Romanen bygger på sanna historier från ungdomar i samma situation som Salar, som dock är en fiktiv person.
Salar sörjer sin familj i Sverige, Karin och lillebror Albin gav honom hopp om framtiden ett kort tag, nu inser han att det inte finns någon plats för honom i världens tryggaste land. I tältlägret samlas råttorna och polisen gör razzior. Men trots hemlösheten, trots smutsen som samlas under nagelbanden, känner han sig säkrare här än i Sverige.
Vi hjälper författare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.
Drewsen är engagerad i skrivverkstäder för nyanlända ungdomar i Rinkeby och Tensta och har skrivit flera lättlästa böcker om ensamkommande ungdomar, bland annat serien om Amina, en tuff flicka från Somalia som blir en fena på löpning. Drewsen visar att allt inte bara är mörker, det finns också hopp, glädje och ett jävlar anamma hos hennes unga karaktärer. Det finns det också hos Salar. Och någonstans i slutet av romanen väcks en tillförsikt om en ljusare morgondag.
”De tror att de kan städa bort oss, tänker Salar. Men vi finns kvar. Mellan husen, under himlen, någonstans finns vi alltid kvar. Förblir människor.”
poesi@opulens.se
