SERIEROMAN. Charlotte Wiberg har läst Tomas Z Westbergs serieroman ”Nästa fredag” och fascineras av de frågor som uppstår i denna studie i manlig oförmåga att kommunicera.
Nästa fredag av Tomas Z Westberg
TZW Produktion
Jag blev till att börja med besviken på Tomas Z Westbergs nya serieroman Nästa fredag efter att ha tyckt mycket om hans tidigare Synthare! Läsningen av den nya boken går väldigt fort. Och den är något monoton.
Ändlösa icke-samtal
Den består till stor del av varianter på en och samma bild, på ett mansansikte med en telefonlur. Det är Krister, författarens pappa, som för ändlösa icke-samtal med någon som heter Berit. Någon som stundvis blottar sina känslor och sitt begär, men aldrig får någon respons. Krister är tyst. Han kanske suckar lite, muttrar något halvkvävt. ”Jag förstår mig inte på dig, Krister”, säger Berit. Och nej, det gör inte jag heller. Inte heller författaren, som berättar i en liten eftertext att när han frågade sin pappa någonting så fick han oftast inget svar.
Men någonstans där i tystnaden, menar Westberg, finns ändå ett slags svar. Jag måste säga att jag verkligen inte vet vad svaret är men att jag efter att först ha avfärdat boken nästan maniskt försökte hitta det, försökte förstå mig på den väldigt irriterande Krister.
Flera omläsningar
Jag läste om boken, flera gånger i rad. Den lämnade mig ingen ro. Det fanns ju en igenkänningsfaktor i situationen, en klibbig cringe–känsla. Klumpigheten i samtalen, sekundärskammen man känner inför den totala oförmågan att prata om något lite mer brännbart än en kurs i franska eller en bok om friluftsliv, det drar ner läsaren i ett paradoxalt gungfly. Viljan att det verkligen ska finnas något meningsfullt där, i tystnaden.
På sociala medier och i pressmeddelandet om boken har jag fått veta att samtalen som förmedlas i boken är funna på ett gammalt rullband som Westbergs far lämnat efter sig.
Mysterier
Det finns alltså två mysterier här: vad, om något, Krister egentligen hade velat säga till Berit om han inte lidit så svårt av manlig brist på kommunikationsförmåga. Och varför, i hela friden, har han spelat in och sparat dessa rullband? Älskade han henne i själva verket? Och ville därför till varje pris ha hennes röst kvar på band även om förhållandet var på upphällningen? Eller handlar det kanske om en erotisk besatthet?
Identifikation
Människan Berit är Krister kanske likgiltig för, men hennes röst har han möjligtvis kvar som stimulans vid onani? Ja, inte fan vet jag. Det är ju omöjligt att veta. Men någonting måste finnas där. Det lämnar mig ingen ro. Jag identifierar mig helt med Berit. Precis som hon vill jag kunna slå sönder den gråa muren av tystnad, och nå in till det som måste finnas där någonstans, för ingen människa kan väl ändå inte vara helt tom? Och hon kan väl ändå bara inte vara ett ingenting? Om hon bara är en jobbig tjej som tvunget ska vara pinsam, varför bevara henne på rullbandet?
Stimulerar fantasin
Hjärnan kan ju förvisso spinna ihop olika mer fantasifulla scenarier, som att Krister kanske hade en hel hög med rullband med olika tjejer, som han samlade på som troféer. Han kanske planerade mörda Berit! Och kanske till och med gjorde det! Eller så handlar det om en spionhistoria, där vad som sägs i telefonen egentligen är något helt annat än det jag läser. Jobbade hon inte på UD, Berit? Så kan man fundera.
Men det troligaste är att det vi presenteras är vad som finns: en tyst, obekväm man, och en kvinna som försöker prata om känslor. Samma scen lär nu cirka sextio år efteråt utspela sig på många, många platser. En kvinna som bara vill kommunicera, kommunicera, ha ett utbyte, få en respons. Och en obekväm man som tiger.
När det blir särskilt omöjligt för Krister att tala eller när han ignorerar henne som allra mest intensivt låter författaren bilden blekna ut i en white-out. Krister tunnas ut till en vålnad. Han ghostar henne flera gånger mitt under samtalen. Tystnad är ett manligt maktmedel. Något som alltid bildar en ogenomtränglig fasad som kvinnan med sina känslor och sitt kommunikationsbehov slår sig sönder mot när hon liksom tvångsmässigt attackerar den. Men Krister framstår inte som mäktig där han tonar bort på pappret, snarare hjälplös.
Igenkänning
Som den 2020-talsmänniska jag är kan jag inte låta bli att fundera lite på eventuella diagnoser. Är Krister någonstans på spektrumet?
Jag måste också erkänna när jag ser detta totala misslyckande i kommunikation att jag känner igen mig i det, att det funnits ögonblick när jag varit Krister, det har funnits telefonsamtal och möten i det förflutna där osäkerhet och oförmåga resulterat i en slags förlamning.
Jag minns klumpiga möten med män där jag suttit tyst. Skillnaden är att som ung kvinna – har jag i efterhand förstått – går det ofta hur bra som helst att sitta och tiga medan mannen tar kontroll över luftutrymmet i det heterosexuella spelet.
Det finns inget begär från hans sida att knacka igenom skyddsmuren till mitt inre, bara att undanröja eventuella problem med att komma in i mina trosor. Men om du som Berit är lite jobbig, vare sig tyst eller kåt, glad eller tacksam, då kan du ge dig fan på att mannen tystnar.
Westbergs bok är som en bakvänd folkhemsvariant av Dorothy Parkers Ett telefonsamtal och de olika adaptionerna av Jean Cocteaus Vox humana. Nu är vi på andra ändan av linjen. Där är det ganska tyst. Men vi lyssnar.
charlotte.wiberg@opulens.se
