TILLHÖRIGHET. “Swing Time, en virvlande berättelse om dans och om populärkulturens inflytande på privata och politiska strävanden hos en generation som vandrar rastlöst genom världen, ständigt på jakt efter nya upplevelser parallellt med en längtan efter tillhörighet”, skriver Elisabeth Brännström.
Swing Time av Zadie Smith
Albert Bonniers (2017)
Översättare: Niclas Nilsson
Hur väl samsas egentligen strävan efter ett individuellt självförverkligande i en globaliserad värld med längtan efter rötter och tillhörighet? Detta är en av många frågor som den brittisk-jamaicanska författaren Zadie Smith (född 1975-) drar till sin spets i sin senaste roman Swing Time, en virvlande berättelse om dans och om populärkulturens inflytande på privata och politiska strävanden hos en generation som vandrar rastlöst genom världen, ständigt på jakt efter nya upplevelser parallellt med en längtan efter tillhörighet. Huvudpersonen i Zadie Smiths roman söker, men förblir osäker på vad hon egentligen finner och på var hon kan hitta en stam som accepterar henne villkorslöst.
Swing Time tar sin början i ett arbetarklass-område i Norra London, där olika etniciteter lever sida vid sida och många barn har minst en förälder med utländsk bakgrund. Zadie Smiths namnlösa berättare har en jamaicansk mamma och en brittisk pappa; hennes bästa väninna och rival, Tracey, har det omvända. Flickorna träffas som barn genom sitt gemensamma intresse för dans. Bara Tracey har talang nog, hos berättaren får intresset ligga kvar intellektuellt, rent fysiskt kan hon inte dansa på grund av sina platta fötter. Istället ägnar hon sin tid åt att se på gamla filmklipp på nätet – hennes favorit är Swing Time med Ginger Rogers och Fred Astaire. Berättaren har andra talanger som tar henne ut ur den färgstarka men fattiga miljö där hon växte upp. Pådriven av sin enormt driftiga mamma tar hon sig till universitetet, men det är kontakten med den världskända popsångerskan Aimee som drar henne ut i världen och leder henne runt i cirklar på jakt efter ett sammanhang.
Zadie Smiths berättare flyger, som Aimees något missanpassade assistent, ganska viljelöst fram och tillbaka mellan olika världsdelar. Aimee startar ett projekt i Gambia, som många andra kändisar vill hon göra skillnad, men projektet lyckas inte och det gör inte heller hennes assistents försök att passa in i en liten by, där de flesta betraktar henne som vit. Hennes flykt hemifrån, från sin dominanta mamma och från Tracey som på flera sätt svikit och sårat henne, blir ingen succè och hon återvänder hem ganska tilltufsad av sitt misslyckade försök till flykt ut i världen, en flykt som också inneburit en klassresa som visat sig oväntat svår att hantera. Mot slutet av romanen sluter berättaren en slags fred med sig själv och sin uppväxt, men ställer först till med en ordentlig skandal som gör stort avtryck i den globaliserade och mediala värld där hon vistats, och i princip vantrivts, de senaste åren.
Zadie Smiths berättelse rör sig smidigt mellan de mycket olika miljöer hon valt att skildra. Bäst är de delar som berör hennes uppväxt och förhållandet till Tracey, den begåvade väninnan som stannade hemma och aldrig utvecklade sin talang. Sedan debuten med den myllrande, humoristiska succèromanen Vita tänder som kom ut vid millenniumskiftet har Zadie Smith märkbart stramat upp sin prosa och i berättelsen om de två flickorna och deras gemensamma intresse för dans kommer hennes förmåga att skildra en kaotisk, överbefolkad miljö helt till sin rätt. Det löper också en tråd av sorg genom romanen, huvudpersonen är en misslyckad hemvändare och vad ska en sådan i fortsättningen göra med sitt liv? En utmärkt roman om ständigt viktiga ämnen.
elisabeth.brannstrom@opulens.se
