BOKHANDEL. “Det är lite sorgligt. Jag minns första gången jag besökte bokhandeln i Casa de las Americas för över 40 år sen och köpte kilovis med latinamerikansk och kubansk litteratur så färsk att trycksvärtan knappt hunnit torka”, skriver Lars Palmgren.
Gallerdörren till bokhandeln i Casa de las Americas i Havanna är så rostskadad att föreståndaren bara motvilligt öppnar den.
-Jag är rädd för att den ska rasa, säger han urskuldande, och förresten har jag inte mycket att visa i alla fall.
Och det har han rätt i.
Här finns de gamla vanliga böckerna om Che Guevara, lite José Martí och, naturligtvis, Fidel Castros tal. Däremot inte den självbiografiska intervjuboken med honom som Ignacio Ramonet skrev och som brukar delas ut till besökande dignitärer. Här finns också några hundörade bildböcker om Kuba. Och en halv hylla med kubanska författare som kom ut för flera år sen på Casa Americas förlag och som föreståndaren inte vet just något om.
Av de kubanska författare som är stora internationellt, som Leonardo Padura och Pedro Juan Gutiérrez, finns ingenting. Och naturligtvis inte Wendy Guerra. För att inte tala om historiska storheter som José Lezama, Alejo Carpentier eller Guilllermo Cabrera Infante.
Jag frågar om det inte finns något av unga kubanska författare. Nyutgivna böcker.
Men föreståndaren skakar på huvudet.
-Det finns en bokhandel på calle Obispo i Gamla Havanna som riktar sig till turister, säger han. Där kanske det finns något.
Det är lite sorgligt. Jag minns första gången jag besökte bokhandeln i Casa de las Americas för över 40 år sen och köpte kilovis med latinamerikansk och kubansk litteratur så färsk att trycksvärtan knappt hunnit torka. Då var Casa de las Americas en av de viktigaste samlingsplatserna för latinamerikanska författare. Idag liknar det ett spökhus.
-Jo, jag minns också, säger föreståndaren. Men det är brist på papper nu, förklarar han…och förresten är det ingen som läser längre. Det är bara internet som gäller.
Samma sak säger Vladimir Bermudez som är läkare, men som ägnar det mesta av sin energi till att skriva. Han har publicerat fyra böcker med surrealistiska kortnoveller som till och med har presenterats på Havannas bokmässa.
-Men, säger han, det är bara jag, min familj, mina närmsta vänner och en handfull litteraturälskare som över huvud taget vet att böckerna finns.
-Förlagen gör ingenting för att lansera en ny bok. Det finns ingen litteraturkritik i medierna. Knappt några bokhandlar, för att inte tala om bibliotek. Litteratur har förvandlats till en hobby för dem som utövar den, men som i samhällets ögon knappt ens existerar.
-Och, säger Vladimir Bermudez lite sammanbitet, det är inte pappersbrist det handlar om. Det är rädslan för störande åsikter.
-Mina barn läser inte. Det finns ju inget spännande att läsa. De bryr sig bara om internet.
Ett mantra som upprepas av nästan alla jag talar med.
Vilket egentligen är märkligt eftersom det både är svårt och dyrt att koppla upp sig på internet Kuba.
-De har sina metoder, säger Vladimir Bermudez.
Och visst har de det. Över tak, genom stuprör, snurrade kring telefonledningar eller nergrävda i avloppsrör löper illegala kablar genom Havanna. Det finns också ett antal offentliga WiFi-antenner. De flesta använder uppkopplingen till spel, nöjen och skypesamtal med släktingar i utlandet.
Men, trots alla svårigheter, så har internet på Kuba också förvandlats till en mötesplats av samma slag som massmedia och böcker var förr i tiden.
Det finns hundratals, kanske tusentals aktiva bloggare. Många av dem med författarambitioner som publicerar små noveller och betraktelser över det dagliga livet. Många dissidenter som för fram hård kritik av regeringen. På senare tid allt fler som definierar sig som socialister och revolutionärer, men som också är kritiska mot regeringen och kräver genomgripande och djupgående reformer, både ekonomiska och politiska. Och, som en reaktion, finns numera en hel här av officiella bloggare, ”cybercombatientes”. Internet är i den kubanska regimens ögon ett ideologiskt slagfält där det gäller att snabbt slå tillbaka varje attack.
En som utsatts för ”cybercombatientes” är trubaduren Silvio Rodriguez, som också sitter i Kubas riksdag. Silvio Rodriguez tillhör de många kubaner som applåderade återupprättande av diplomatiska förbindelser mellan Kuba och USA. Han tillhör också de som menar att det krävs mer reformer för att Kuba ska bli det land som kubanerna förtjänar. Just för att han är så etablerad har ”cybercombatientes” haft svårt att angripa honom och har därför riktat in sig på att ifrågasätta hans mentala hälsa. ”Kanske håller Silvio på att bli senil”, föreslog någon av dem.
Men den typen av kommentarer slår tillbaka och istället för att bromsa den debatt som förs på internet, så har ”cybercombatientes”, mot sin vilja, bidragit till att aktivera och sprida den. Och samtidigt fått allt fler kubaner att undra över varför regeringen vill hindra debatten.
-Att få kubanerna att sluta läsa var inte så svårt, säger Vladimir Bermudez, kanske blir det svårare att koppla bort dem från internet.
-Å andra sidan, fortsätter han, jag tror att om vi bara får fri tillgång till böcker, så kommer folk att börja läsa igen. Internet kan säkert vara bra, men litteratur är något annat.
Någon dag senare promenerar vi genom stadsdelen Vedado. På terrassen framför ett gammalt vackert art-decohus finns en privat bokhandel – begagnade böcker uppställda på ett antal bokhyllor. Här finns mycket mer än i bokhandeln på Casa de las Americas eller, för den delen, i bokhandeln på calle Obispo i gamla Havanna. Framför allt är det en uppvisning i allt som Kuba, trots allt, publicerat genom åren. Men här finns också böcker som inte publicerats på Kuba, och som kommit hit med resenärer. Det är de böckerna som Vladimir Bermudez framför allt letar bland. Han hittar en hel del. Men det är jag som hittar pärlan; en bok publicerad av Alfaguara som heter ”33 revoluciones” av Canek Sánchez Guevara, Che Guevaras dotterson, som dog för två år sen. Jag träffade Canek för 25 år sen på ett tak i Centro Habana. Han hade en rockgrupp som hette ”Misery” som övade där. Jag frågade honom varför de valt ett sånt namn…”Misery”?
-Vad tror du, svarade Canek.
Hans bok är ett svar på den frågan. En enastående skildring på djupet av Kuba långt bortanför alla romantiska föreställningar. Skriven med smärtan hos den som tvingats bära på den omänskliga tyngden av myten om en morfar som hette Che Guevara.
-När regimen vågar publicera den här boken, säger Vladimir, kanske ungdomarna börjar läsa böcker igen. Och inte bara internet.
info@opulens.se
