En uppdaterad Åsa-Nisse

SERIEBOK. Åsa-Nisse har återuppstått i en modern tappning och nu har de nya serierna samlats i ett album.  Clemens Altgård har läst och funderar över varför denna bångstyriga småländska bonde blivit både hatad och älskad genom decennierna.

Åsa-Nisse var en gång i tiden en synnerligen kontroversiell figur. Ja, av många i samhällets kulturelit sågs den påhittige smålänningen som ett paradexempel på fördärvlighet. De som var med när det begav sig, på monopol-televisionens tid, i det tidiga 70-talet, minns säkert debatten som följde efter att Harry Schein anmälde en Åsa-Nisse-film till Radionämnden eftersom han ansåg att den inte uppfyllde kriterierna för “god underhållning”. Detta gjorde han för övrigt innan filmen hunnit visas och själv hade han aldrig sett den.

Filmen friades dock och Schein fick utstå mycket kritik i pressen där han avfärdades som snobb, viktigpetter och diktatorisk.

I Ur Harry Scheins arkiv: nedslag i 1900-talets svenska mediehistoria av Per Vesterlund beskrivs hur delar av kritikereliten i Sverige tagit till sig Susan Sontags camp-begrepp och börjat omvärdera kitsch och populärkulturella uttryck som den tidigare missaktade genren pilsnerfilm. Dessutom fanns det en vänster- och kulturradikal trend som innebar att folkliga kulturyttringar skulle omhuldas och inte ses ner på. Men den initiala och på sina håll ihållande motviljan mot Åsa-Nisse kan nog delvis förklaras av att han representerar både en livshållning och en landsbygd som såväl modernister som sociala ingenjörer i ”Folkhemmet” tenderade att se ner på som något smutsigt och efterblivet. Åsa-Nisses popularitet i bredare folklager kan nog också förklaras med att han sågs som ett slags ostyrig men godhjärtad rebell i ständig kamp mot överheten, oftast representerad av “fjärsman”, det vill säga polisen.

Under det postmoderna 80-talet kom så en filosofiskt grundad relativism in i bilden. Det blev rätt vanligt med finkulturella verk som kombinerade högt och lågt. Tecknade serier började också få allt högre status, åtminstone bland yngre kulturutövare.

Nu när vi är framme vid år 2020 är det, som bekant, inte längre så många som ifrågasätter de tecknade seriernas litterära och konstnärliga status. Men Åsa-Nisse har nog fortfarande något av en stämpel som ”fulkultur”. Ett försök till uppdatering och kulturell uppgradering av Åsa-Nisse i filmform gjordes 2011 med komedifilmen Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult med bland andra Kjell Bergqvist, Mikael Segerström och Johan Glans i de bärande rollerna. Men kritikerkåren lät sig inte direkt charmas och det blev mestadels ljumma om än inte fördömande recensioner. Då har det gått bättre med omgörningen, på senare år, av den tecknade serien.

Den första serieversionen publicerades i veckotidningen Levande Livet 1955. Året därpå började den även att publiceras i den då nystartade serietidningen 91:an. Som barn var jag aldrig någon bokslukare men däremot läste jag serier i stor omfattning. Åsa-Nisse-serien hörde visserligen knappast till mina favoriter, även om den hade något av det förbjudnas lockelse eftersom mina föräldrar delade Harry Scheins uppfattning. Följaktligen var jag förbjuden att se de där filmerna, fast serieläsningen tolererades. Det var ju ändå läsning. Men i den lantliga buskisgenren föredrog jag hillbillyn Tjalle Tvärvigg (Barney Google and Snuffy Smith).

Men döm om min förtjusning när jag nyligen fick ett recensionsexemplar av serieboken Åsa-Nisse – Nu blåser vi fjärsman (Egmont Comics). Det kan förstås inte sägas vara litteratur med stort L eller konst med stort K, men det är ändå fascinerande att se hur manusförfattaren Pidde Andersson och tecknaren Patrik Norrman lyckats utvidga och uppdatera det slitna Åsa-Nisse-konceptet.

I sin uppdaterade serieform har Åsa-Nisse blivit än mer av ett slags anarkistisk rebell och hans hustru Eulalia är mer framåt och dynamisk än i sin gamla version, där hon reducerades till ”huskors”.

Mest av allt får den nya serieboken mig att tänka på den klassiska skämttidningen Mad och den satiriska seriestil med referenshumor som odlades där. Det är också en rik förekomst av avsevärt mer sofistikerade skämt än tidigare, roligare replikskiften och intriger. Därtill tecknar Patrik Norrman i en detaljrik och uttrycksfull stil som jag gillar avsevärt mer än hans föregångares. Detta måste ändå sägas vara god underhållning!