ODÖR. “Unna er det smittsamma och omtumlande nöjet att läsa och låta er ryckas med i en hisnande färd mellan det lägsta av det låga bland trågen där svinen bökar efter veckans matrester och det sublimaste av det höga där änglavingar slår sina milda ljumma slag”, skriver Crister Enander om Léon Bloys Otrevligheter.
Otrevligheter av Léon Bloy
Översättning: Elias Wraak
Förord: Hillevi Hellberg
Alastor Press (2017)
Där går han. Stryker sig längsmed husfasaden som försökte han smyga; likt en lömsk och illasinnad baneman eller måhända likt en man som är ute i ljusskygga ärenden försöker han undvika blickar och upptäckt av omgivningen. Jag visste det. Jag visste att jag tidigare hade stött på honom. Lukten, eller ärligare talat: den vidriga stanken, når ända hit över ett helt kvarter ifrån där han smyger sig fram i husens trygga skuggor. Hur många månader – år? – har hunnit passera sedan han senast tvagade sin lortiga och av ingrodd skit grå-svarta kropp? Ingen vet. Ingen känner honom nära nog för att veta det minsta om hans vanor; få är ens de som med säkerhet vet var han tillbringar sina nätter.
Även kläderna håller på att falla sönder i trasor som sprider en odör av ruttnade kadaver eller fiskarense som fått ligga kvar inne i vasken under flera veckor. Utan tvekan är han på en och samma gång en av stadens mest förmögna innevånare och den i särklass sämst klädde och dess mest udda gestalt. Många anser monsieur Pleur vara en skam för hela staden trots hans skygga framtoning. Ingen, inte ens den mest frispråkiga eller välbeställda, är dock beredd att stöta sig med honom. Förmögenheten är som ett oantastbart skydd bakom vilket han säker och oåtkomlig kan gömma sig och förbli fri och oberörbar.
Han har varit död en längre tid, men Léon Bloy väcker tacknämligt nog liv i honom i novellen ”Monsieur Pleurs religion” som ingår i samlingen teologi
som för första gången härmed introducerar Léon Bloy (1846 – 1917) för en svensk läsekrets, exceptionellt skickligt och konstfärdigt känsligt översatt av Elias Wraak – som det framgår, ja nästan känns i snudd på varje rad hur han har njutit under letandet och avsmakandet av ordens mångskiftande valörer för att finna en svensk motsvarighet till Léon Bloys minst sagt mustiga, ofta vulgära, rått rättframma, brutalt otidiga och inte sällan hädiska frispråkighet.
Men den monsieur Pleur jag personligen råkat skåda vid några tillfällen, som blott en skygg skugga av en verklig varelse när han försiktigt rört sig på gator och torg verkar ännu vara vid liv. Han vacklar fram i det fördolda, som vore han jagad av osynliga men mäktiga makter, och i varje uppkommen situation gör vad han förmår för att förmera sin förmögenhet – det är hans mål, hans lidelse och passion. Men den största skillnaden mellan de två snikna och illaluktande herrarna är en helt annan och av avsevärt mer djupgående betydelse. Ty för monsieur Pleur är girigheten en religion. Han tillber penningen. Girigheten äger en tillfredsställande funktion i hans liv – han dyrkar penningen. Han ser den som sin själs frälsning. Genom att låta girigheten styra varje enskildhet i sitt liv tror han att han kan försäkra sig en plats i det tillkommande Himmelriket. Det är hans renaste övertygelse – så fullkomligt olik hans skitiga kropp och klädselns illvarslande och outhärdliga lukt.
Barmhärtighetsverk som utövas med synliga åthävor är inget annat än ren egoism. Ett sätt att visa fram och skryta med sin hycklade godhet. Om man, som bibeln framhåller, vill taga vara på sin broder och syster, om man vill ge hjälp åt de behövande, de svältande och fattiga måste det ske med ödmjukhet och varmt hjärta. Övertygelsen, den sanna barmhärtigheten, måste ha en stark och livfull resonans i det inre. Det kan inte reduceras till och enkom vara en tom gest i luften för att imponera på andra. Här är Léon Bloys monsieur Pleur ett exemplariskt föredöme.
När han avlider finns inte den enorma förmögenhet alla har respekterat och nu suktar efter. Han dog inte utfattig, men merparten av de pengar hans girighet drivit honom att lägga beslag på dessa enorma summor har nästan oavkortat gått till ett stort antal fattiga familjer som annars skulle ha svultit ihjäl och tvingats begrava sina nyfödda barn. Monsieur Pleur har levt sitt liv efter Guds bud och verkat i den högstes anda.
Léon Bloy äger en stark tro, han är en hängiven katolik som drivs av en passionerad lidelsefullhet som är lika allomfattande som hans avsky – ja, hans snudd på sjudande hat – för de klerikala skrytmånsarna och hycklande präster som påstår sig representera kyrkan och tron då de enbart skor sig själva och utnyttjar positionen Kyrkan gett dem för egna ändamål och syften.
Det Léon Bloy skriver försjunker aldrig till det likgiltiga eller tafatta, ty det bokstavligen låter och luktar om hans meningar och aldrig att han ens skulle lyckas med att förfalla till att formulera vad som framstår som ljummet, halvdant eller utan den glöd och mäktiga passion som hans inre är fullt av liksom ett medryckande och nästan våldsamt engagemang.
Meningarna fräser och fräter, de frodas och förför den allra trosnitiska bland fnösktorra klerker i en osmaklig och ljuvligt frånstötande brygd – en hemlig brygd – av heligt och blasfemisk skenhelighet som enkom lyckas lura den ”troende” vars tro blott existerar som en läpparnas falska bekännelse och som saknar varje ansats till djup och allvar; deras inre är tomt och livlöst som en nyss dissekerad groda. Gud är krävande. Gud är ingen snuttefilt. Gud är inget att någonsin, i några som helst sammanhang, ta lättvindigt på.
Nåden måste erövras, den kommer sällan av sig själv – det sker förvisso, men det är i denna särskilda teologiska form lika sant som det är ovanligt. Léon Bloy målar med en form av förblindad och benådad passion och förkärlek upp en tillvaro, och en trosuppfattning, som ställer orubbliga krav och inte skonar de som inte med allvar och ödmjukhet i sinne och hjärta närmar sig trons mysterier och den mäktiga Guden.
Det är befriande – kanske även en väg till ett äkta uppvaknande för somliga? – i en tid då tron mest tycks vara en liten trivsam hobby för småvilsna och bortkomna förkrympta själar som tillfälligt tröttnat på falska fester, meningslösa prylar och chefer som aldrig tycks uppskatta dem efter deras rätta förtjänst – sett ut deras ögon, vill säga.
Här, i Léon Bloys verk, lär sig alla en alltmer svårerövrad insikt:
Tron är sannerligen ingen själsgympa. Tron är allvar. Tron är kommen ur själens djup, ur dess mörker som en okuvlig längtan.
Om detta nu låter smått ogenomträngligt måste det framhållas att det inte finns en enda baktungmening eller besvärande tillgjord utläggning i Léon Bloys noveller. De spritter av liv, de är dråpliga, underfundiga och fulla av en aggressiv spefullhet som drabbar och jag skulle vilja träffa den som inte lockas till skratt av ”Otrevligheter” – nej, jag tar tillbaka: jag skulle verkligen inte vilja träffa den som inte njuter av denna friska och ibland sjuka humor. Någon självbevarelsedrift har jag trots allt kvar.
Sina största triumfer firar nog ändå Léon Bloy med de snabba, osvikligt träffsäkra karakteristikerna av såväl novellernas huvudpersoner som de kvickt passerande bifigurerna.
Pennan är vass, sylvass och full av en rent diabolisk munterhet. Han ser med påtaglig tydlighet gestalterna framför sig, de lever, andas, luktar, äger ett inre som han genomskådar med en skrämmande klarsynt blick. Orden är valda med en grym och ändå ömsint omsorg – nja, kanske inte direkt ömsint, men det låter ju bra. Här tycks ske ett orimligt möte mellan vår egen August Strindberg på sitt ilsknaste humör, Oscar Wildes elegantaste vitsigheter, William Hazlitts vrede och några uns av den revolutionära Heinrich Heine. Unna er, om inte annat så för Guds skull, det smittsamma och omtumlande nöjet att läsa och låta er ryckas med i en hisnande färd mellan det lägsta av det låga bland trågen där svinen bökar efter veckans matrester och det sublimaste av det höga där änglavingar slår sina milda ljumma slag; allt finns hos Léon Bloy och i novellsamlingen ”Otrevligheter”.
Många är de böcker som finns att översätta av hans penna och som bokstavligen kräver att få bli översatta. Han var sannerligen inte den sortens individ som drog benen efter sig eller låg på latsidan. Själv skulle jag önska att ett fylligt urval av hans omfattande dagböcker inom kort kunde få en svensk publik.
crister.enander@opulens.se
