En stundtals trollbindande roman

ROMAN. “Varken hackat eller malet, men stundtals ändå trollbindande,” är Anna Remmets omdöme om Johanne Lykke Naderehvandis nya roman Röd sol.

Röd sol av Johanne Lykke Naderehvandi
Albert Bonniers förlag

Det kanske delvis har att göra med att det är en ovanligt, eller snarare olidligt, kall mars i Sverige när jag läser Johanne Lykke Naderehvandis nya roman, men jag blir omedelbart trollbunden av skildringen av en icke namngiven stad som kokar av hetta. Lykke Naderehvandis förmåga att bygga upp stämningar med sinnliga beskrivningar av föremål, dofter och smaker känns igen från hennes tidigare böcker. Ofta ligger det tilltalande och sensuella nära äcklet. På första sidan i Röd Sol köper huvudpersonen, India, kött: ”Expediten skär och väger, det är blod på metallen där hon arbetar. Under plasthandskarna är naglarna lackade i en rosa nyans som skär sig mot det röda. /…/ Hon tar emot paketet med båda händerna och lägger det i korgen. Tittar ner mot golvet. Plastsandalerna och ankelkedjan, rastret där det blodiga vattnet rinner bort.”

Jag blir dock snabbt irriterad på beskrivningen av kvinnan med det hippieliknande namnet och sina ankelkedjor som efter besöket i affären går hem till en vacker och sensuell pojkvän och äter en härlig middag med härligt vin och som på morgonen (efter sju år tillsammans) hälsar samma pojkvän med orden ”Det är morgon, älskade.”

Men säkerligen är denna konstruktion medveten. Också i Lykke Naderehvandis tidigare bok Strega bygger hon en värld som nästan känns artificiell mitt i allt det sinnliga för att sedan låta ett hot växa fram, lite som om hon höjde en sten för att krossa det dockhus hon själv har byggt.

Att platsen är ospecificerad bidrar till känslan av saga.

Även i Röd sol tornar faran upp sig. India och hennes  Kallas blir bjudna till Kallas vän Desmas överdådiga hem vid havet. En dag dyker några till synes föräldralösa barn upp vid huset. Istället för att direkt ta med sig dem till myndigheterna skjuter de upp det, och när en brand bryter ut i ett fabriksområde och börjar sprida sig mot samhället fattar India och Kallas det drastiska och ogenomtänkta beslutet att ta dem med sig tillbaka till staden. De tre pojkarna rubbar Indias och Kallas värld och relation till varandra. Vilka är egentligen pojkarna och vilka är de själva?

Att platsen är ospecificerad bidrar till känslan av saga. Den tycks dock vara sydlig, kanske sydeuropeisk och i det, liksom i Strega, knyter Johanne Lykke Naderehvandi  an till en gammal (exotistisk) tradition att förlägga det mystiska till sydliga breddgrader. Men hon gör det skickligt. Redan från första sidan där rosa naglar skär sig mot rött blod har hon min fulla uppmärksamhet. Titeln, Röd sol, förstärker ytterligare bilden både av overklighet (mitt i alla detaljerade beskrivningar av lukter, smaker och färger) och av hot och stundande undergång.

Men eftersom romanen balanserar på gränsen till psykologisk realism blir jag istället irriterad på att inte mer mångtydighet får plats.

Tyvärr är det som att den skickligt uppbyggda stämningen gradvis pyser ut, till skillnad från i Strega där den snarare förtätades. Det är som om författaren  inte riktigt kunnat bestämma sig för vad det är för bok hon faktiskt vill skriva. Här finns ansatser till psykologisk realism, men romanpersonerna är inte tillräckligt ifyllda för att bära denna. Om barnen, som tidigare räddats från en rik men försummande mor och Kallas vän Desma som själv fråntagits sitt barn av sina svärföräldrar ska läsas som sagofigurer fungerar det med en ”ond mor” (en ”direktörsfru” som det står) och otäcka svärföräldrar. Men eftersom romanen balanserar på gränsen till psykologisk realism blir jag istället irriterad på att inte mer mångtydighet får plats.

För att gå tillbaka till köttet i början känns det varken hackat eller malet, men stundtals ändå trollbindande.