Vaken dröm ska läsas! Men med stor vaksamhet för att inte falla över den moraliska knivseggen, skriver Jonatan Jakobsson Wik, som läst Madeleine Schantzs debutroman.
Vaken dröm av Madeleine Schantz
Wahlström & Widstrand
Hur väl lär du känna någon under ett kliniskt samtal på nittio minuter? Det är en fråga jag ofta har haft tillfälle att reflektera över i mitt arbete (till vardags arbetar jag som psykolog i vuxenpsykiatri). För Madeleine Schantz är det däremot en fråga som genomsyrar hennes debutroman Vaken dröm, nyligen utkommen på Wahlström och Widstrand.
Men även om Schantz debuterar mitt under denna för kulturen omstörtande tid, är hon på intet vis någon novis vad gäller textproduktion och estetik. Hon har tidigare studerat på Långholmens författarskola, varit verksam vid Bona textlabbet och är nu inskriven på Estetikprogrammet på Södertörns högskola. Schantz har med andra ord erhållit en stor dos samtidsestetik och tycks väl förtrogen med de kulturkritiska vindlingar som är därmed förknippade, något som framträder i texten. Men aldrig på något endimensionellt eller skolmässigt vis.
Vaken dröm är strukturerad runt Marens diagnostiska intervju med en terapeut på Sankt Görans psykiatriska sjukhus, där frågorna i manualen SCID-I får tjäna som rubriker till de olika avsnitten. Terapeuten blir i berättelsen snabbt banal, klichéartad i sin framtoning och förhåller sig till sina frågor som förhörsmetod, snarare än underlag för dialog. Som gestaltning är detta dock inte utan viss empirisk trovärdighet. Men om jag motstår min personliga lust att peka ut de misstag terapeuten begår, för att istället koncentrera mig på verkets komposition, måste jag säga att dess kontrastverkan är betydande och ger texten en avgörande skärpa. Å ena sidan terapeutens mekaniska, alienerade språk, å andra sidan Marens djupt associativa språk som ständigt använder manualens struktur som något att frigöra sig ifrån.
Men Marens estetiserande språk och blick förblir aldrig oproblematisk, utan är för henne [e]tt löfte om en framtid där allt kommer att lösa sig, mitt paradis på jorden. Ett cirkelkomponerat mönster av pilträd och kastanjer mot himlen, dom bolmande och enorma träden som la skugga över mina steg i sommarkvällen. Det vackra kan alltså läsas som en hinna, ett estetiskt överdrag över det äckliga, ruttnade, stillastående vatten som Maren bär inom sig, som hon ständigt försöker att inte drunkna i. Det är ett sätt att hålla det trasiga på avstånd.
Dessutom lyckas Schantz använda sig av denna estetiserande blick för att gestalta olika männens sexualiserade och våldsamma förhållningssätt till Maren, ett förhållningssätt där hon förblir ett objekt för deras njutning. Men det framkommer även (som jag sa blir Schantz aldrig endimensionell) att detta förhållningssätt ständigt sammanfaller med Marens blick på sig själv. Det tycks finnas en längtan efter upplösningen i just den blick som ser henne som smutsigt åtråvärd. Med vilka intentioner Schantz återger detta kan vi enbart gissa oss till och det är kanske aldrig heller särskilt viktigt.
Vad som istället blir avgörande i hennes gestaltning är hur detta ständigt tvingar läsaren att ställa sig frågor. Frågor om perspektiv, utrymme, subjektivitet, början och slut, ansvar. Ja, kanske ännu fler. Det är dessa frågor som är verkets stora behållning och det överskuggar varje tillstymmelse till svar som eventuellt kan återfinnas i texten. Lyckas man som läsare hålla detta levande, svävande i sig, då lär man nog känna Maren ganska väl till slut. Ur Marens eget perspektiv, kanske allt för väl?
Schantz använder sig av, berättelsen igenom, en tydligt i flera lager återkommande struktur, där hon avslöjar resultatet av ett händelseförlopp innan hon i cirkulära rörelser av varierande storlek återvänder och låter oss ta del av vad som hänt. Berättartekniskt är det skickligt, men framförallt drar det gång på gång ned läsaren in i de virvlar av återupprepning som är Marens liv. För det är just detta som är bokens själva handling: en upprepning av våldet och tiden som aldrig flödar konstant. Hon är fast.
Associationsräckan som Schantz använder, någonting i stil med: Maren-maran-mère-hav-moder är inte på något sätt unik. Tvärtom tycks den placera verket i just den samtidsestetik jag nämnde ovan och som i viss mån kan återfinnas i t ex Stridsbergs Kärlekens antarktis eller Mara Lees Kärleken och hatet. Men som tematik är det genomarbetat och innehar ändå en särprägel.
Vaken dröm ska läsas! Men med stor vaksamhet för att inte falla över den moraliska knivseggen. Faller du över på ena sidan är det Game Over. Men då kan du alltid börja om från början. Och faktiskt (ja, det hände mig med), är boken bättre vid andra läsningen än den första. Som kvalitetsmarkör talar det sitt tydliga språk.
info@opulens.se
