PERSONKULT. Rökelsen från en okritisk persondyrkan låg länge tät efter Geijers död 1847, i flera generationer. Lars Lönnroths genomgång av den saken är upplysande, och det blir riktigt intressant när han låter oss läsa utdrag ur de svar han fått från Geijer-ättlingar, skriver Ivo Holmqvist.
Geijerarvet – En släkthistoria om dikt och galenskap
Av Lars Lönnroth
Atlantis förlag
”Det frågtes blott, det gavs ej svar”. Så slutar Lars Lönnroth sin senaste bok Geijerarvet. En släkthistoria om dikt och galenskap (Atlantis). Det är en alltigenom intressant genomgång av geni och sjukdom hos många av Erik Gustaf Geijers språkligt och på andra sätt begåvade ättlingar. De som delar ålder med honom – han är född 1935 – eller är något yngre känner igen citatet. Oräkneliga skolbarn både i Finland och i Sverige lärde sig Runebergs dikt om Sveaborg utantill. En som fortfarande ofelbart bevarar hela Fänrik Ståls sägner i minnet är riksdagens talman som imponerade på många när han läste upp hela diktcykeln utantill, i samband med ett officiellt besök i Helsingfors.
Fast citatet är inte alldeles rättvisande. Lars Lönnroth har ställt frågor till många medlemmar i en vittförgrenad familj (släkttavlan över Geijerättlingar i början av boken är till stor nytta för orienteringen) och han har fått många svar, både när han för snart fyrtio år sedan hade storstilade planer på en omfattande undersökning om arvet från Erik Gustaf Geijer (1783-1847) i svensk humanistisk tradition, och på senare tid när han nöjt sig med en mera överkomlig kartläggning. Bokens tjugoen kapitel inleds med Erik Gustaf Geijer och hans hustru Anna-Lisa Liljebjörn och för vidare över de kulturbärande släkterna Hamilton, Krusenstjerna, Lagercrantz, Lönnroth, Tham och andra.
På slutet kommer David Lagercrantz till tals, som den senaste i en lång rad författare med samma anfader och anmoder. Vi får veta att en annan av dem är amerikanen Donald Hamilton vars deckare om Matt Helm sålts i miljonupplaga, fast fortsättningen på Stieg Larssons trilogi trycks i oändligt många fler exemplar. En hel del i Lönnroths genomgång – kanske det mesta – är välbekant för den som läst John Landqvists bok om Geijer och är någorlunda välbevandrad i Olof Lagercrantz författarskap, särskilt hans doktorsavhandling från 1951 om släktingen Agnes von Krusenstjerna. Om man hittar i hennes romaner är det också till nytta, liksom om man har ett hum om de senaste årens forskning om henne och andra – och man känner igen en del från Lars Lönnroths egen självbiografi som kom häromåret.
Kapitlet om ”Liljebjörnska sjukan” redogör för de påfallande många manodepressiva släktingarna där det i flera fall slutat med självmord.
Rökelsen från en okritisk persondyrkan låg länge tät efter Geijers död 1847, i flera generationer. Lars Lönnroths genomgång av den saken är upplysande, och det blir riktigt intressant när han låter oss läsa utdrag ur de svar han fått från Geijer-ättlingar. På frågan vad Geijerarvet betytt fick han av en släkting det här svaret 1980: ”En börda. Jag är förbluffad över den sorg och förbittring som Dina frågor återuppväcker hos mig nu på min ålders dar”, och hon fortsätter, om Geijer: ”detta oantastbara helgon med sina sentimentala sånger som ännu in i fjärde generationen tycktes omgiven av dyrkare och, framför allt, dyrkerskor”, med släktens kvinnor ”såsom lidande, men oändligt goda och tåliga och ohjälpligt innestängda i sin släktkrets.”
Också Lars Lönnroths syster Louise, landsantikvarie i Göteborg, svarar på intressant vis: ”Jag anser att Geijerarvet i släkten är huvudsakligen en kvinnofråga (…) en känsla av förmedlande av humanistisk bildningstradition, sentimentalitet, lite ödesbestämd galenskap, lite mystik och utvaldhet (…) dessa obestämbara känslor som tillskrivs ´arvet´- vilka är precis så obestämbara och tilltalande att de utgör en perfekt utgångspunkt för djuppsykologiskt navelskåderi.” Men något navelskådande ägnar sig Lars Lönnroth inte åt, tvärtom har han en klar och kritisk blick för släktens egenheter, både stråken av genialitet och av galenskap.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Kapitlet om ”Liljebjörnska sjukan” redogör för de påfallande många manodepressiva släktingarna där det i flera fall slutat med självmord. Olof Lagercrantz vackraste dikt, ”Agnes Charlotta”, handlar om en syster som tog sitt liv. Gentemot honom är systersonen Lars Lönnroth oväntat kritisk, och hans bild av Olofs syster Lis Asklund är inte heller den utan mörka inslag. Desto ljusare är summeringen av den mångsidige ämbetsmannen Hugo Hamilton som var bra på mycket, också på nonsensverser i Edward Lears anda (och som Olof Lagercrantz tidigare skrivit en del om, lika uppskattande).
För snart sextio år sedan skrev Lars Lönnroth en uppkäftig pamflett om ”Litteraturforskningens dilemma”. Som emeriterad professor i litteraturvetenskap, med en rad stora monografier bakom sig, konstaterar han nu att dagens villkor på bokmarknaden är annorlunda än förr, med David Lagercrantz som exempel: ”Inom populärkulturen bygger i dag några av de mest framgångsrika skapelserna på omfattande teamwork, som delvis är ett resultat av specialisering men också av bokmarknadens internationalisering och enorma tillväxt, som gjort det nästan omöjligt för en enskild diktare att nå ut till den verkligt stora läsekretsen utan hjälp av andra.”
ivo.holmqvist@opulens.se
