SYSTEMDIKT. “Systemdiktningen motar bort ett känslomässigt inferno. Rosariets vita och röda rosor besvärjer dödens destruktion i strof efter strof och mynnar ut i Olga Ravns kontemplativa och upproriska känntänkande,” skriver Cecilia Persson om diktverket Den vita rosen.
Den vita rosen av Olga Ravn
Modernista (2017)
Ett rosarium är ett välordnat system av olika sorters rosor och kan vara ordnat utifrån skiftande principer: estetiska, teologiska, historiska, och det är den första associationen som kommer när Olga Ravns strofer talar från den vita rosbädden. Den andra spontana associationen är benediktinermunken Walafrid Strabos diktverk Hortulus som skrevs under 840-talet. I Strabos verk och i den medeltida läkekonsten så hade örter och blomster läkekraft och det går att ana att Olga Ravn inte är obekant med den sortens läror. Strabo benämde rosen som ”blommornas blomma” och rosenoljan ansågs ha en sällsynt stark förmåga att bota och lindra. Den vita rosen brukar på blomsterspråk symbolisera oskuldsfullhet och renhet och den röda kärlek och evigt förbund. Inför döden är vi alla noviser och i stark kärlek är våra hjärtslag förenade med den som vi älskar. Vad kan vara mer plågsamt än att kärleken lever men döden skiljer de älskade åt? Vad ska skänka människan tröst och lindring när hon prövas i sitt mest intima? Vilka ord skall sås i sorgens örtagård som förhoppningsvis en dag ger den till synes obarmhärtiga förlusten genom svår sjukdom och död, en strålglans av skör mening?
Det är den sortens bråddjupa frågor som diktsamlingen Den vita rosen kretsar kring på ett ovanligt hänförande vis. Det är enastående diktning som Olga Ravn ger oss och hon lägger dikten som en fågel med skadade vingar i handen och poesin läker de brutna vingarna. Sjukdom tar över tillvaron både för den sjuke och de som finns runt omkring den sjuke och skapar starka ambivalenser i dem som hjälplösa står och betraktar både den älskade och sina egna liv rinna bort:
Den sjuke vill utplåna
sin avbild
i vårdarens öga
och utplåna sig själv
med den
Diktjaget är närvarande som en dubbelseende torso som i de 160 koncentrerade stroferna med sina fem rader, lyckas beröra på ett sätt som är gåtfullt. Det är överraskande med vilken sällsam kraft orden växer in och förgrenar sig och väcker både medlidande och distans till dödsprocessen. Diktstrofen vittnar om både Eros och Agape:
Jag vill behålla dig
som min
förfriskning
min ikon
Dikterna skulle även fungera som vykort eller ordtavlor som man ger bort i present. De går att sätta upp på väggen eller skickas ut i världen som ett slags rosendoftande kedjebrev av generöst delade av smärtsamma livserfarenheter. Sorg handlar både om att ge sig tid att sörja men också bjuda sorgen motstånd och det gör verkligen Olga Ravn på sitt återhållsamma och klarseende vis. Då och då används inom feministisk litteraturteori ”känntänkande” och det är ett illustrerande begrepp för Olga Ravns sätt att skriva fram varierande känslo– och tanketillstånd.
I ”känntänkandet” är den levande kroppen den havande språkbäraren som tolkar tillvaron med hela sitt väsen och låter den djupt personliga dikten bli ett budskap från hjärtats innersta vrå. Språket är rituellt poetiskt offer, för att jaget ska hålla samman, när döden är den konkreta fienden att både hata och älska?
Systemdiktningen motar bort ett känslomässigt inferno. Rosariets vita och röda rosor besvärjer dödens destruktion i strof efter strof och mynnar ut i Olga Ravns kontemplativa och upproriska känntänkande:
Natten fuktar
sitt ansikte
i rosorna
som ett bristande
hjärta hjärta
som ett språk
Modernista har gjort en mycket lovvärd satsning på att introducera hyllade danska poeter och författare, och Olga Ravn är liksom Ursula Scavenius och Bjørn Rasmussen en särpräglad författarbegåvning, som också hon, i denna starka litteraturtrojka kommer få en central plats i den danska samtidslitteraturen. Den vita rosen är även en finstämd och stilsäker översättning av Johanne Lykke Holm. Det är bara att hoppas och tro att många läsare kommer hitta vägen till Olga Ravns starka och värdefulla diktning som innehåller både rosen och törnen precis som livsmysteriumet självt ─ diktens ”Via Negativa” så att poeten kunde lära sig att smörja sig med sin egen rosenolja?
cecilia.persson@opulens.se
