En rumänsk klassiker som rymmer en lärdom för vår tid

ROMAN. Mihail Sebastian är pseudonymen för Iosif Hechter (1907-1945), en av den rumänska modernismens mest framstående representanter. Gregor Flakierski har med blandade känslor läst Sebastians roman, från 1934, ”I tvåtusen år”.

I tvåtusen år av Mihail Sebastian
Övers: Inger Johansson
Nilsson förlag

Mihail Sebastians roman ”I tvåtusen år” är en berättelse från den europeiska fascismens periferi. 20- och 30-talens Rumänien är skådeplatsen för en nationalistisk högerextremisms framfart med våldsamma antisemitiska excesser. 

Mitt uppe i denna otäcka händelseutveckling befinner sig den unge författaren Mihail Sebastian. Han umgås i kretsen med sådana framtida intellektuella stjärnor som bland annat Emil M Cioran och Mircea Eliade. Problemet var emellertid att de flesta inom den kretsen sympatiserade med fascismen och var glödande antisemiter, något som var oacceptabelt för Sebastian som var jude.

Sebastian skildrar lika sakligt som livligt den diskriminering och trakasserier som judiska studenter utsätts för vid rumänska lärosäten. Högerstudenter, vilket är de flesta, går hela vägen från kränkande tillmälen till regelrätt våld. Judar kastas ut från föreläsningar och hindras från att komma in på universitetet.

Alla dessa övergrepp och den förgiftade atmosfär som omger dem beskrivs av Sebastian på ett överraskande självkritiskt och ödmjukt sätt, förminskande trots en viss intellektuell högfärd, och med en strävan till förståelse och försoning med förövarna som inte bara gränsar till det absurda utan tar ett rejält kliv över den gränsen.

Situationen är problematisk för Sebastian som identifierar sig starkt med Rumänien. Han är däremot tämligen främmande, för att inte säga fientlig, till sin egen judiskhet.

Han längtar efter enkelhet och anser att judar komplicerar i onödan. Det är i ensamheten han finner trygghet. Därför hatar han också den judiska gemenskapen.

Sebastian går så långt som att påstå att judar känner högmod över sitt lidande, rent av att judar odlar en slags offermentalitet.

Det är intressant hur Sebastian beskriver sitt avhopp från juridikstudierna för att i stället satsa på arkitektur. Han vill bygga, skapa något nytt att ”binda vid jorden”. Han får anställning på ett amerikanskt oljeraffinaderibygge. Här måste han förhålla sig till konflikten mellan modernitetens framväxt och lokalbefolkningens traditionella liv med fruktodlingar.

Här föreligger en motsättning mellan å ena sida det pastorala, enkla bondelivet som ett uttryck för ”den rumänska andan”, och å andra sidan det intrång som industrialismen och den liberala ideologin har gjort i landet.

Det är inte svårt att räkna ut på vilken sida som judarna anses stå i den konflikten. Sebastian är visserligen ambivalent men hans tidigare nämnda längtan efter enkelhet låter antyda åt vilket håll som han lutar.

Det blir än tydligare när han förmedlar sina intryck från en Chagallutställning och upprepar det tröttsamma tramset om judisk okänslighet för natur.

Många av hans ståndpunkter kan chockera och uppröra, men de säger egentligen inte mer än att han var ett barn av sin tid.

Det vore en oförlåtlig anakronism att anklaga Sebastian för aningslöshet, ingen kunde ana vad som skulle hända, ingen kunde förutse den rumänska Förintelsen med 400 000 mördade judar.

Däremot går det att konstatera att en intellektualiserande och estetiserande livsattityd är orimlig i långa loppet, och inte enbart under dramatiska tidsepoker. Det är något som Mihail Sebastian anar: ”Jag har alltid trott på rätten att låsa en dörr mellan mig och världen. /../ Men nu är den här dörren uppbruten.” Den insikten kom han fram till. Men då var det för sent.

En lärdom aktuell inte minst i vår tid.