PROSA. Carolina Thelin har läst Malin Lindroths roman Rolf, om en manlig ensamvarg, och finner till sin besvikelse stora brister i hur romanfigurerna gestaltas.
Rolf av Malin Lindroth
Norstedts förlag
Malin Lindroth är författare, dramatiker och kulturskribent. Hennes skönlitterära debut Vaka natt fick Aftonbladets litteraturpris 1999 och den hyllade essän Nuckan från 2018 dramatiserades för Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Nu kommer hon ut med Rolf som på sätt och vis är en fortsättning på Nuckan. Egentligen är de väldigt olika. I den utmärkta Nuckan berättar Lindroth om sin egen ofrivilliga ensamhet, utan partner och barn. Hon ifrågasätter tvåsamheten och reclaimar det skambelagda ordet nucka genom att blottlägga sig själv. Det är en modig och viktig bok om ett negligerat ämne.
Lindroth är dock både framgångsrik och uppskattad till skillnad från romanjaget Rolf Boman. Han är ensamvargen, den misslyckade akademikern, komvuxvikarien och driftkuckun som tar hämnd på det allra sämsta vis, genom den enda han hyser äkta känslor för.
Redan på andra sidan erkänner Rolf, där han sitter i sin sunkiga lägenhet, att han har dödat en flicka. Han sitter där och skriver ner sitt erkännande, dokumentet som är boken vi läser, medan han väntar på att polisen ska komma.
Rolf berättar om sitt utanförskap, att han aldrig blivit riktigt sedd eller förstådd. Efter åtta år som sorterare på Posten bestämmer han sig för att börja plugga filosofi. Han skriver in sig på A-kursen i teoretisk filosofi och känner att nu, nu börjar livet! Men efter några veckor går det snett, han blir ofattbart kränkt när professorn ber honom hålla tyst och lämnar institutionen för gott. Den enda som hör av sig är kurskamraten Adrian, en om möjligt ännu mer bortkommen existens. Rolf får jobb som okvalificerad vikarie på Komvux, blir kvar sent på kvällarna för det finns ingen som väntar på honom. Adrian ringer ibland, de tar en öl och ser sina egna misslyckanden speglas i den andre.
Men en kväll händer något som kastar omkull hans inrutade liv. En tjej med rosa hår kommer in på höga klackar i hans arbetsrum och ber om ett plåster. Hon visar upp sina skärsår på armarna och vill att han – av alla människor – ska hjälpa henne. Så inleder de ett märkligt förhållande, hon återkommer med nya sår, Rolf tvättar och bandagerar. Hon upptar nu alla hans tankar, “den skära”, som han fyndigt benämner henne. Sen går det överstyr så klart.
Lindroths Rolf är mannen vi ofta läser om men inte känner, kufen vi ömsom skrattar åt, ömsom skräms av. Men för en gångs skull får vi komma enslingen nära. När Rolf har begått sitt dåd och väntar på att polisen ska komma är det för att äntligen få bekräftelse, ett erkännande, bli lyssnad på. Kan ensamhet vara mer sorglig än så?
Men ännu sorgligare är nog att jag inte berörs. Trots att Lindroth är ett proffs på att skärskåda samhällets baksidor, tror jag inte på Rolf. Han är för karikatyrartad, och framförallt kan jag för mitt liv inte begripa varför “den skära”, eller Pinkie som hon också kallas, överhuvudtaget börjar stalka Rolf. Eftersom vi endast får del av Rolfs version av vad som händer faller också Pinkie-gestalten platt. De sista nio sidorna av den korta romanens 161 sidor består av två meningar som upprepas: “Mitt namn är Rolf Boman. En gång har jag dödat en flicka.” Vare sig Rolf eller Lindroth hade mer att säga än så.
info@opulens.se
