ORDKONST. Ingenting av Silvina Ocampos digra författarskap har tidigare översatts till svenska så Komet gör en stor välgärning när de nu introducerar denna intressanta ordkonstnär för oss, skriver Carolina Thelin.
Irenes självbiografi & andra noveller av Silvina Ocampo
Urval och översättning: Siri Hultén
Bokförlaget Komet
Det lilla bokförlaget Komet har endast givit ut en bok tidigare – Nada – den spanska författaren Carmen Laforets debutroman från 1945 som handlar om en frihetstörstande ung flicka i Barcelona. Nu kommer Komets andra titel, också den av en spanskspråkig författare men denna gång från Argentina.
Silvina Ocampo (1903-1993) var poet, novellist, barnboksförfattare och konstnär. Hon växte upp i en välbärgad familj i Buenos Aires som yngst av sex döttrar. Hon skrev bland annat för den prestigefyllda litteraturtidskriften Sur som hennes syster Victoria Ocampo var redaktör för.
Jorge Luis Borges, Silvina Ocampos goda vän och kollega, kallade henne för “en av de största poeterna på spanska, vare sig på den här sidan av havet eller på den andra”. Ingenting av hennes digra författarskap har tidigare översatts till svenska så Komet gör en stor välgärning när de nu introducerar denna intressanta ordkonstnär för oss. Siri Hulténs översättning är även den värd en eloge.
De tretton novellerna i Irenes självbiografi & andra noveller sträcker sig från debuten 1937 fram till 1988. Ocampo följer den latinamerikanska traditionen av magisk realism genom att krydda sina litterära personers vardag med magiska, absurda och ofta kusliga inslag. De handlar om galenskap och drömmar, bedrägerier och broderier, helgon och kattdjur, dagböcker, gamla föremål och torkade rosor. Och om döden, om minnen och avsaknaden av dem. Som Irene i Irenes självbiografi – vars öde är att förutse framtiden och därav förlora förmågan att minnas. Hon avundas vanliga människor som “berikar sina liv med hoppet om en framtid som inte kommer”.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Berättarjaget i Keif ärver en tiger av den mystiska Feodora som återföds i en liten cirkusprinsessas kropp. I En lektion i teckning får vi möta konstnärinnan som vaknar en natt av en mager spökflicka med stripigt hår och glasögon. Hon påminner om Pippi: “Jag ville aldrig bli stor. Att bli äldre har alltid tyckts mig som ett av världens sämsta påfund.” Visst kan Ocampo ha inspirerats av Astrid Lindgren – novellen skrev så sent som 1987.
I de tidigare novellerna är Ocampos språk mer högtravande och sentimentalt än i de senare, vilket inte är särskilt förvånande med tanke på spännvidden. Det är spretigt och alla håller inte samma litterära kvalitet, vilket i och för sig är ganska charmigt. Som att följa med på en spännande resa genom tid och rum.
carolina.thelin@opulens.se
