MÖRKT. ”Det är mörkt men suggestivt, och definitivt en av årets starkare diktsamlingar. Tag och läs!” skriver Erik Bovin, som läst Mott av Jörgen Lind.
Mott av Jörgen Lind
Albert Bonniers Förlag
Hägn, Åtel och nu Mott. Jag anar att Jörgen Lind vill att hans poesi ska vara lite som några av de egenartade boktitlarna: en udda fågel i tiden, en störning i flödet. I en tid när människor undviker existentiella frågor och låter ironin utgöra en del av en oreflekterad jargong – insisterar Lind på allvaret. Han går dit det bränns.
I Mott följer han upp sjukdoms- och separationstemat från Åtel (2018). Det är inte bara omslaget som är mörkare än det förra alstret – denna gång dras läsaren längre ner i svärtan. Lind skriver om ”oåtkomliga röster […] på fuktskadade kassetter”. Och lite så ter sig somliga av gestalterna som träder fram i denna bok. De vill mötas men är allt som oftast fångna i sig själva.
Dikterna speglar sorg och förlust i en modfälld tillvaro som kommer med en budbärarström ”med ofattliga bud” men ingenting att sjunga om. Tankarna förs onekligen till vår egen tid. Men de teman och stämningar som här gestaltas är inte tidsbundna.
Mestadels utspelar sig boken i modern tid, emellanåt låter dock Lind läsaren dimpa ner i exempelvis Lev Tolstojs tidiga 1900-tal och Johann Sebastian Bachs 1700-tal. Tolstoj skiljs från sina böcker genom att avsäga sig rätten till dem. Bach tvingas begrava flera av sina barn.
Jag drabbas särskilt av Linds skildring av en sjukdom som angriper den insjuknades psyke och kropp, kvinnan som är drabbad av hörsel- och synhallucinationer. Dessa dikter skildras från en frisk närståendes perspektiv och gestaltar den kontrollöshet och förtvivlan som även präglar den friska och omvårdande parten:
Men kanske finns det
ingen lösen för
någon Ett ansikte
som har tagit
av sig sitt ansikte
En hand som
har tagit av sig
sin hand Det har gått
många år Kanske
ber han henne
bara komma tillbaka
sådan hon var
innan huvudet
blev besynnerligt
Med 122 sidor som går i moll kan diktsamlingen upplevas som väl tungsint. Fler läsare än jag lär dock ha överseende med detta. Det är trots allt svårt att värja sig mot dikter som så starkt uppehåller sig vid allas våra smärtpunkter.
Med tio böcker i bagaget har Lind dessutom upparbetat ett stilsäkert och klart språk. Hans poesi kan, om ni ursäktar förenklingen, anses befinna sig i skärningspunkten mellan Lars Norén, Göran Sonnevi och Kennet Klemets. Samtidigt är Lind en poet som står (stadigt) på egna ben. Det är mörkt men suggestivt, och definitivt en av årets starkare diktsamlingar. Tag och läs!
info@opulens.se
