GBG2001. “Vemod är också vad jag känner när jag lägger ifrån mig boken. Både över Hilda och Kent och över en tid som flytt”, skriver Anna Remmets som läst Slaget om Göteborg. För 20 år sedan, 14-16 juni, pågick det som gått till historien som Göteborgskravallerna. Opulens uppmärksammar händelsen med en serie artiklar.
Slaget om Göteborg
Fotografier Per Englund
Novell Henrik Bromander
Dokument press
Jag var aldrig på demonstrationerna i anslutning till EU-toppmötet i Göteborg 2001 även om jag vid 16 års ålder som nykläckt socialist säkert både suktade och var lite för ängslig för att verkligen åka dit. Ändå känner jag nostalgi när jag läser och bläddrar i den nya boken Slaget om Göteborg med fotografier av Per Englund och en novell av Henrik Bromander.
Det var tiden för Attac, Reclaim the street och ett levande antikapitalistiskt EU-motstånd från vänster. Det var tiden när George W Bush sågs som ett konservativt hot (och kort därefter mycket riktigt skulle avancera till krigsförbrytare) och inte som en ”anständig” republikansk mysfarbror i jämförelse med den orangea farbror som skulle komma femton år senare. Bushs besök på mötet i Göteborg 2001 skulle kunna ses som en kulmen på denna epok, även om detta såklart kan vara en efterhandskonstruktion skapad av vårt behov att skapa sammanhängande historiska narrativ.
Till detta samlades tiotusentals demonstranter för att visa sin avsky för kapitalism och högerpolitik. Även poliser hade kallats in från hela landet och snart stod Göteborgs gator i brand. En demonstrant skottskadades svårt och polisen omringade Hvitfeldtska gymnasiet.
Kort därefter inträffade elfte september och efter det var det istället den auktoritära högern som fick ny luft under vingarna.
Till tjugoårsjubileet av händelserna i Göteborg ger förlaget Dokument press, sprunget ur graffititidskriften UP, alltså ut Slaget om Göteborg. Efter Anna Hellgrens förord inleds boken med Henrik Bromanders novell för att sedan fortsätta med fotona som en då blott tjugoårig Per Englund tog. Det är en snygg bok, en perfekt coffee table-bok för den nostalgiska trettioplusvänster jag själv tillhör. Men den berör också djupare och lyckas väcka denna tid till liv även om min egen nostalgi säkerligen hjälper till.
Att bilderna på demonstranter och poliser med kravallutrustning är svartvita understryker känslan av en svunnen epok. Samtidigt känns de välbekanta för alla som någon gång har bevistat en större demonstration. Bilden på det belägrade Hvitfeldtskas skolgård är ödslig och spöklik.
Stöd Opulens - Prenumerera!
När man läser novellen är det lätt att förstå varför Henrik Bromander är känd för sin skarpa blick på olika sociala och socioekonomiska grupper. Upplägget är enkelt: vi får i två parallella historier följa demonstranten Hilda och polisen Kent före, under och efter demonstrationen. Hilda är ung och ingår i den autonoma vänstern och Kent är i novellens början en fackligt engagerad polis (kallad Röde Kent) som vill skydda ”vanligt folk” mot ”buset”. Han ska dock komma att gradvis radikaliseras till sverigedemokrat och anhängare av polisen Peter Springare.
Bromander fångar skickligt upp små detaljer både i de autonoma kretsarna och bland det ”verklighetens folk” som Kent anser sig tillhöra. I dessa detaljer är han så träffsäker att han gott hade kunnat skruva ner Kents utveckling till fullfjädrad sverigedemokrat. Detta då den dramaturgiska kurvan nu blir lite övertydlig. Han kunde även med fördel ha hoppat över den lika övertydliga tidsmarkören som en av novellpersonernas kommentar om hur fint det vore att ha internet i mobilen utgör.
Men det är små invändningar mot en annars rättfram och finstämd skildring av två människor som råkar befinna sig i stormens öga i Göteborg 2001. Den förutsägbara sammanstrålning mellan de två med tillhörande dramatiskt klimax som jag väntar mig uteblir. Istället tonar både Hilda och Kent bort i en lågmäld och vemodig avslutning.
Vemod är också vad jag känner när jag lägger ifrån mig boken. Både över Hilda och Kent och över en tid som flytt men som Bromanders och Englunds madeleinekaka för en stund givit mig tillbaka.
anna.remmets@opulens.se
