AMERIKA. I DeLillos debutroman, Americana, färdas en ung man med filmkamera genom landet för att finna Amerikas själ. I DeLillos senaste roman i svensk översättning, Tystnaden, återstår blott ”slamsor av en civilisation”, konstaterar Gunnar Lundin.
Tystnaden av Don DeLillo
Översättare: Rebecca Alsberg
Albert Bonniers Förlag
Som barn till italienska invandrare vilka startade ett bageri i Bronx växte författaren Don DeLillo (f. 1936) upp i en miljö av dofter och urban närvaro. Den har i takt med tiden förångats. I den nya romanen, Tystnaden (översättning Rebecca Alsberg) , är den försvunnen. Av de fem personer vilkas tankar och handlingar vi får följa sitter tre i en lägenhet åtta trappor upp i en fastighet i New York: en skadereglerare, hans hustru och hustruns elev. Eleven, nu trettioårig fysiklärare, har en faksimiliutgåva av Einsteins Manuskript från 1912 som sin bibel. De har parkerat sig framför tv:n (på Manhattan, detta underbara indianska namn) i väntan på att Super Bowl, årets finalmatch i amerikansk fotboll, sparkar igång. De två andra, en försäkringstjänsteman och en kvinnlig poet, sitter i businessklass på ett flyg från Paris med målet att hinna i tid till matchen och vännerna. Under färden följer mannen på en skärm uppgifterna om färdhastighet, höjd över havet, temperatur, tid i Paris och i London, beräknad ankomsttid.
I DeLillos debutroman, Americana, färdas en ung man med filmkamera genom landet för att finna Amerikas själ. I Tystnaden återstår blott ”slamsor av en civilisation”.
Redan innan de första coronafallen hade världen delvis flyttats från det sinnliga och rumsliga via datorer och mobiltelefoner in till kontorsrum och lägenheter. I bussar, på tåg: människor försjunkna i sina mobiler. Till och med trottoarernas fotgängare ser ner i de små skärmarna medan ansiktsuttrycken speglar händelser – dramatiska, sorgsna, trista – från någon annanstans.
Don DeLillos roman handlar om den sorts beroende och ytterst omänsklighet som genom kapitalism och marknad skapats av elektroniken. Bland aforismerna i texten finns även denna orsak definierad: ”Kapitalism är ett ekonomiskt system inom vilket produktionsmedlen och distributionsmetoderna ägs av privatpersoner eller företag, och utvecklingen står i proportion till ackumulationen och återinvesteringen av vinster gjorda på en fri marknad.”
I Tystnaden kollapsar elektroniken (en cyberattack, en solfläck, en meteorit, utomjordingar?). Tv-skärmen slocknar och med den kylskåpet med halvtidspausens snabbmat. Mobilerna dör och av oförklarlig anledning blir samtidigt flygplanet strömlöst och tvingas nödlanda en bit utanför Newark. En tystnad uppstår förvisso. Det är en tystnad som människorna tycks oförberedda på. I smygande successiva stadier har vi – tycks DeLillo mena – vant oss av vid närvaron och dialogen. Något var på väg att förloras. Inte bara en tillvaro i rum-tiden utan även i historien, i den berättelse vi är del av.
Om det i Americana fanns hopp om Amerikas framtid var hoppet redan i Ratners stjärna (1976) ifrågasatt; där finns likheter med Henry Millers The Air-conditioned Nightmare. I Tystnaden har även luftkonditioneringen försvunnit.
Sett till människans historia har utvecklingen gått häpnadsväckande snabbt. Det västerländska samhället började genomelektrifieras i början på förra seklet. Ännu på tiotalet gick lykttändare omkring på kvällen för att tända gatubelysningen. Ännu på femtiotalet mjölkade bondmoror för hand, sekelgamla ljud i en doft av varm mjölk i en lagård. Med en närmast vetenskaplig noggrannhet plockar DeLillo ut attityder och tänkesätt som utmärker vår tid.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Flygplanet har nödlandat. Jim Krisp, försäkringsagenten, har fått ett sår i pannan, men han och Tessa överlever och tar sig via en vårdcentral till sina vänner. Där sitter så de fem på udda möbler, som det anstår intellektuella bohemer. Tv-skärmen svart. Handlingen – om man nu kan tala om en sådan – består i stort sett av monologer rakt ut i rummet och rum-tiden som, genom den unge Martins utläggningar om Einstein, blivit dubiös.
Redan på vårdcentralen hade receptionisten – ”medelålders, klädd i högskaftade kängor, rejäla jeans, tjock tröja, med ringar på tre fingrar” – gett efter för behovet i förvirringen och intigheten att berätta sin historia: barndom, uppväxt, utbildning… En socialpsykologisk drift uppstår drömartat att ingå i en större berättelse delad av alla. På ett sätt gäller det för DeLillo fortfarande frågan om Amerikas själ.
Det är inte första gången han ställer diagnos på samtiden. I Vågen (1988) om händelser kring mordet på president Kennedy; i Cosmopolis (2003) om New York före terrorattacken.
I Tystnaden får vi följa fem personer från eftermiddag till de timmar då gryningen närmar sig med en ny dag. Denna nya dag är det frågetecken romanen utmynnar i.