DRÖMBOK. Den norske författaren Terje Dragseth lyckas på ett beundransvärt vis att göra sina privata drömmar till något allmängiltigt, skriver Clemens Altgård.
Drømmeboka — En okkult dagbok av Terje Dragseth
Cappelen Damm
Terje Dragseth är en norsk författare som debuterade med Offerfesten, 1980. Huvudsakligen har han verkat som poet, men även varit verksam som musiker. Jag kom i kontakt med honom i kretsen kring Michael Strunge i Köpenhamn på 80-talet.
Sedan har många år passerat och vi har verkat i olika offentligheter. Men så fick jag i slutet av förra året syn på en ny bok han skrivit — Drømmeboka — En okkult dagbok. Det var en titel som genast väckte mitt intresse. Dels för att jag själv ägnat mig åtskilligt åt att nedteckna drömmar, dels för att “ockult dagbok” med sina associationer till August Strindberg (Ockulta dagboken) väckte min nyfikenhet. Jag kom också att tänka på Färdas i drömmen och föreställningen, den prosalyriska bok som Artur Lundkvist utkom med 1984 och som skildrar inre upplevelser under ett par månader i komatillstånd.
Det rör sig i Dragseths fall om ett års drömanteckningar som blivit litterärt bearbetade. Genom att använda du-formen istället för ett berättarjag så skapar Terje Dragseth en distans till sitt eget stoff och kan samtidigt dra in läsaren i de märkliga scener som beskrivs.
Inte helt förvånande har mottot till boken hämtats från Michael Strunge: “Vi folder drømmens faner ud” vilket var titeln på den danske poetens kanske mest surrealistiska diktsamling. Men det är inte det enda citatet i boken. De citerade författarna ger en fingervisning om vad som inspirerat Dragseth under skrivprocessen. Några svenska namn förekommer, förutom Strindberg, Gunnar Ekelöf, Emmanuel Swedenborg, Ann Jäderlund och Tomas Tranströmer.
I Dragseths bok rör det sig om prosastycken, huvudsakligen på en till två sidor, som kortnoveller till formatet. Men det förekommer också fragment bestående av bara någon rad.
Ibland åberopas “Store O” som ett slags högre instans vilken drömmaren vänder sig till. Det är ett begrepp som går att härleda till den franske psykoanalytikern Lacan och dennes teoribygge. Hos Lacan är “den store andre” en beteckning för ett slags domare över rätt och fel, en abstrakt gestalt som uppstår i barnets föreställningsvärld när det inträder i det som kallas “det symboliska stadiet”. Det hör till saken att Dragseth, enligt egen uppgift, gick i Lacansk psykoanalys när han bodde i Köpenhamn.
Numera bor författaren i Kristiansand, en stad där många av drömmarna utspelar sig, men drömmaren besöker till exempel Island, Portugal, Peru och vid ett tillfälle sitter textens drömmande ”du” på nattåget mot Vladivostok.
Mycket av det som beskrivs är sådant som kan kännas igen av den som intresserar sig för de egna drömmarna. Det är problem av olika slags som måste lösas under närmast absurda förutsättningar. De för drömverkligheten så typiska snabba förvandlingarna och övergångarna samt avsaknaden av logik kan jag som läsare också le igenkännande åt.
Några försök till analys av drömmarna finns inte i boken. Det är inte så att författaren försöker komma åt vad de betyder. Istället blir helheten till en gåtfull färd genom drömda städer och landskap.
Det kan ofta vara ganska tråkigt att läsa andras nedskrivna drömmar, i synnerhet om de nedtecknats rakt av. Men Terje Dragseth lyckas på ett beundransvärt vis att göra sina privata drömmar till något allmängiltigt. Kort sagt gör han stor litteratur av det stoff han samlat på sig under ett års tid. Det här är definitivt en bok som borde översättas till svenska.
clemens.altgard@opulens.se
